Ghazal Zekavats uppväxt i iranska staden Shiraz var som för de flesta andra muslimerna i landet, med bön fem gånger om dagen, fasta vid Ramadan och beklädd med slöja från barnsben. Men inom henne fanns en längtan efter mer.
– Jag har alltid velat ha en relation med Gud, berättar hon.
17 år gammal bröt hon tillsammans med sin mamma och bror upp från Iran och hamnade i Sverige, där hennes morbror bott sedan lång tid tillbaka.
Det snöfyllda första mötet med det nya landet blev dock en stark kontrast till det varma Iran. Ghazal, social och utåtriktad, kämpade med omställningen till att befinna sig i ett nytt land där hon inte kunde språket.
– Det var väldigt utmanande. Men jag var ändå tacksam att få komma hit till ett land med så tydlig frihet, säger hon.
När hon läste svenska fick hon höra att det i en kyrka fanns ett par som pratade persiska. Sociala Ghazal, som inte kände några fler iranier i Sverige utöver den egna familjen, såg det som en utmärkt chans att få prata persiska igen och prata av sig.
– Så jag kom till kyrkan, och de började prata om Jesus. Jag tyckte vi skulle prata om något annat, skrattar Ghazal.
Men det persiska parets ord om Jesus, förlåtelse och kärlek slog samtidigt an i henne.
– Jag kände att jag också ville ha det där, jag ville ge det en chans.
Samtidigt var hon kaxig och hon ville därför utmana Gud. Hon berättar hur hon en morgon missade bussen, trots att hon alltid var noga med att komma i tid dit hon skulle. Något som grämde henne.
– Jag satt där i busskuren och sade till Gud att ”om du finns på riktigt, så skicka en buss”. Jag ville inte bli sen.
Ghazal skrattar när hon berättar om hur det strax därefter kom en buss.
– Det stod ”Ej i trafik” på den, men den stannade, öppnade dörrarna och busschauffören frågade om jag skulle åka med och han körde mig sedan dit jag skulle!
För henne blev det en helt ny upplevelse att få bönesvar. Men det var bara en av skillnaderna mot tidigare.
– Den friden jag har i hjärtat i dag, den hade jag inte förut.
I mars 2011, ungefär ett år efter att hon kommit till Sverige, tog Ghazal steget och lät sig döpas. Därefter har hon gått på teamträningsskola i två år, och kände där att Gud kallade henne till att bli pastor.
– Trots att jag ville bli ingenjör, säger hon lite suckande med glimten i ögat.
– Men det var det jag upplevde att Gud ville.
Men att hon skulle bli pastor hade hon nog aldrig kunnat gissa som ung.
– Som liten grät jag dagen innan jag skulle ha en redovisning i skolan. I dag står jag och predikar inför människor. Det är Gud i mig till 100 procent.
2016 började hon sin fyraåriga utbildning på ALT – även om hon faktiskt också garderade sig med att söka till ingenjörsutbildningen på Chalmers …
– Men där kom jag inte in, på ALT kom jag in, säger hon och beskriver hur många sådana saker ledde henne till att ALT var rätt väg för henne att gå.
– Så fort jag närmade mig Chalmers så kom det alltid något i vägen.
Hösten 2020 började hon sin första pastorstjänst, som pastor med ansvar för unga i Borås pingstförsamling, på 70 procent. Resterande procent jobbar hon för Teamträningsskola väst.
Ghazal brinner för ungdomar, att hjälpa dem att bli starkare i tron och våga stå upp för den.
– Det handlar om att hitta sin identitet i Jesus och inte i inlägg på sociala medier, menar hon.
Men hon brinner också för att få vara med och bidra genom församlingens persiska grupp, som har allt från bibelstudium till gudstjänster på persiska.
– Jag ville göra något för mina landsmän. Som muslim som blivit kristen så känner de igen sig i mig och jag i dem, säger hon och fortsätter:
– De uppskattar att höra hela predikan och undervisningen på persiska. Man slipper tolkningar som tar bort lite av känslan. Det är väldigt uppskattat.
Hon beskriver hur hon vill ge tillbaka av det hon själv har fått.
– Det är som med mat. Jag älskar mat, och när något är gott så vill jag att andra ska få smaka också. Så är det med tron på Gud också.
Här i Sverige har hon också på senare tid, med stor sorg i hjärtat, följt det som händer i Iran, där en ung flicka i höstas misshandlades till döds av landets moralpolis. Allt för att hon bar sin slöja på, enligt dem, ”fel sätt”.
– Det är så sorgligt och tragiskt att sådant här händer 2023, säger Ghazal sorgset.
– Att en tjej ska dö för att hon bär slöjan fel, det är väldigt tragiskt. Men jag ser ändå ljuset och vet att det redan skett saker i Iran och fortsätter göra det.
När hon upptäckte vad som hänt i hemlandet gick Ghazal ut starkt i bland annat sociala medier för att uppmärksamma fler på vad som händer. Dessutom har hon deltagit i många demonstrationer, och var nyligen i Bryssel för att försöka trycka på EU att terrorstämpla Irans islamistiska regim.
Hon kallar sig nu för ”demonstrationspastor”.
– Det är jätteviktigt, speciellt som kristen, att bry sig om andra och visa att vi bryr oss. Det handlar om mänskliga rättigheter och om att som kristen vara ljuset i mörkret. Mitt mål är att få fler att bry sig och höja sin röst.
Vad som händer i framtiden i hennes eget liv vill Ghazal låta vara osagt. Det får Gud styra. Men inom sig har hon en dröm om att få jobba som fängelsepastor, även om hon sagt till sig själv att hon först måste ha jobbat fem år som pastor.
Men klart är att hon trivs med jobbet hon har i dag, bland både ungdomar och perser. Även om ingenjörskarriären är lagd på hyllan så tar hon sig möjligheter att få utlopp för sin händiga sida.
– Jag älskar min verktygslåda ändå. Det viktigaste är att gå dit Gud kallar.