Det är tidig morgon i Ancho­rage, största staden i USA:s största delstat Alaska, när 23-åriga Emma Alfredsson och 27-åriga Betty Wågbrant dyker upp på skärmen för en digital intervju. Sittandes med varsin kaffekopp i handen berättar de om hur de kvällen innan bjudits på lokala specialiteter i form av allt från älgtunga till sälolja och fiskmage.

– Det var en fin kväll hos de som vi bor hos här. Det är väldigt fina människor som tar hand om oss, säger Emma.

Båda två var i Alaska våren 2018 med missions- och lärjungaskolan Apg29. Det gjorde så stort avtryck att de bestämde sig för att de ville resa tillbaka. Den här gången som utsända av Equmeniakyrkans nystartade missionsvolontärsprogram.

– Det var verkligen män­niskorna som gjorde avtryck. Det är det enkla svaret. Det var en sådan otrolig välsignelse när vi var här för fyra år sedan, vi fick så otroligt mycket av människorna och har känt sedan dess att vi vill komma tillbaka för att välsigna dem som välsignat oss, säger Betty Wågbrant.

Inte minst deras gästfrihet satte avtryck i de unga svenska tjejerna.

– Det är något vi tar med oss hem till Sverige, att utmana oss att vara mer gästfria, säger Emma.

Förra sommaren beslöt de sig för att försöka resa tillbaka till Alaska, och det blev möjligt i sommar tack vare att de fick stipendium från Oh, Brilliant och ekonomiskt stöd även från familj, vänner och församlingar.

– Resan började med att folk bekräftade den och när Oh, Brilliant ville stötta oss var det en stor bekräftelse på att det inte bara var vi som trodde på det här utan att det var Gud som ledde oss, me­nar Emma.

Den första veckan spenderade de som ledare på ett bibelläger dit barn och ungdomar från byar längre bort i landet flögs in för att få vara med om roliga sommaraktiviteter och komma samman med barn från andra byar.

– Livet är ofta hårt i byarna, präglat av alkoholmissbruk och höga självmordstal. Lägret är en plats där barn får bara vara barn, säger Emma Alfredsson.

– Döden är mycket närmre i byarna. Det är påtagligt och märks direkt. Det är ganska tuffa förhållanden där det inte heller bara går att ta sig till sjukhuset med en bil. De har dessutom en lång historia av förtryck med sig, fortsätter hon.

Efter lägret i byn Unalakleet flög Emma och Betty ut med mindre flygplan till andra byar i Alaska, till områden utanför delstatens vägsystem. I en av byarna, med cirka tvåhundra invånare, stannade de i nio dagar och lekte och pysslade med barnen, hade grillkvällar, umgicks med äldre och var med på deras gudstjänster.

– Sommaren är en intensiv tid för människorna där, när de är ute och jagar, fiskar, plockar bär och förbereder för vintern, berättar Betty.

Tillbaka i Anchorage hann de även med att serva församlingar i området på olika sätt. De har hållit i lovsång, varit med på utåtriktade kampanjer, deltagit i barnverksamheter, träffat äldre och helt enkelt byggt relationer med människor i Alaska.

– Det är verkligen en relationell mission. I Alaska är det extra känsligt om du kommer in och bara kör din egen agenda, det är viktigt att vi kommer hit och lär känna människorna, säger Betty.

Dessutom har det varit värdefullt att de kommer tillbaka en andra gång.

– Det blir en annan trovärdighet i att vi faktiskt bryr oss om män­niskorna och inte bara är här för att få ett äventyr, menar Betty.

Människorna de mött har varit tacksamma över deras insatser, berättar de.

– Det har varit väldigt positivt. Många har dessutom kopplingar till Sverige, säger Emma.

Sverige har nämligen en lång historia av mission till just Alaska. I en liten avlägsen by såg de en gravsten, rest över den svenske missionären Axel Karlsson som verkade där på 1800-talet.

– Det är fascinerande att se hur människorna här i Alaska är så medvetna om det här partnerskapet, men hemma i Sverige är det verkligen få som vet om den historien, konstaterar Betty.

När vi gör intervjun via Zoom har Emma och Betty avverkat precis hälften av sin Alaskaresa. 

– Det har varit otroligt fint att få träffa alla människor som verkligen brinner för Jesus och för människorna i Alaska. Det finns en otrolig förtröstan på Gud, säger Emma.

Kvar för dem återstår bland annat att hålla tonårssamlingar, tjejsamling och besöka en retreat för pastorer i södra Alaska.

– Alaskaborna ger inte alltid så mycket info i förväg, så vi hakar bara på. Man får vara förberedd, säger Emma och skrattar.

Bibellägret och möten med människor som berättat om sina liv och vittnesbörd har berört dem lite extra under Alaskaresan.

Tjejerna hoppas på att få lite tid i slutet av resan för att bara turista, innan flyget går tillbaka till Sverige och höstens vardag av studier. Men får Emma och Betty som de vill så återvänder de snart till Alaska igen.

– Om Gud vill, så absolut ja! Om jag får bestämma så blir det så. Men jag hoppas också att fler svenskar får chansen att komma hit till Alaska och uppleva det som vi fått göra, säger Betty.