Emilie Borg är 28 år. Hon beskriver sig själv som en spontan och kreativ tjej som älskar att måla och sy kläder. Musik är ett annat intresse. Hon älskar att sjunga och får bland annat ge uttryck för detta genom lovsångsteamet i sin hemförsamling Agape i Norrköping. Emilie är även aktiv som ungdomsledare i Agape.
– Jag gillar människor, berättar hon när Världen idag möter henne i Agapes lokaler där hon sitter och pluggar.
I Emilies fall handlar det om att läsa in gymnasiet som hon inte klarade av att genomföra under tonåren, som var väldigt jobbiga för henne.
Emilie växte upp i ett pastorshem och upplevde ganska tidigt att hon var annorlunda jämfört med andra jämnåriga.
– Jag kände mig konstig och lat. Alla andra hade det så mycket enklare än mig. Jag tänkte att jag måste skärpa mig och bli duktigare. Skolan fungerade inte alls. Redan när jag började skolan fick jag panikångest flera gånger, utan att jag förstod vad det var. Det var så osäkert att inte veta vad som skulle hända.
Vissa perioder fungerade skolan bra. Hon hamnade i en klass där hon trivdes, men sedan kom nästa svacka när hon i fjärde klass utsattes för mobbing av andra tjejer i klassen.
– Det gjorde att skolan kändes ännu mer osäker. I sexan slutade jag gå i skolan. Jag mådde så dåligt rent psykiskt och stannade hemma. Mamma och pappa vågade inte lämna mig ensam hemma av rädsla för att jag skulle skada mig själv.
Hon fick försöka komma tillbaka till skolan genom att delta i mindre grupper. Men så snart hon började fungera i den lilla gruppen kom kravet på att hon skulle tillbaka till sin riktiga klass. Det resulterade i att Emilie stannade hemma igen och allt började om på nytt. Problemen fortsatte under hela högstadiet. I nian fick Emilie hjälp av en elevassistent.
– Hon hade kontakt med lärarna och övriga skolledningen. Jag träffade henne på biblioteket nere på stan. Det upplägget fungerade faktiskt. Jag klarade av att gå ut grundskolan med tillräckliga betyg. Det är ett mirakel. I gymnasiet hoppade jag av.
När Emilie var 19 år fick hon äntligen förklaringen till varför hon fungerade som hon gjorde. Hon genomgick en utredning och fick diagnosen adhd. Emilies mamma, som jobbat som barnpastor och i sitt jobb mött många barn med olika diagnoser, hade länge misstänkt att dottern hade adhd. Nu fick även hon alla korten på bordet.
Emilie beskriver sin diagnos som en superkraft.
– Egentligen skulle det vara tvärtom. Kolla bara på mitt liv och hur det har sett ut på grund av min adhd. Men sedan började jag tänka. En superkraft är inte alltid positiv. Det kanske ser ut så för omvärlden, men bara för att jag är jättestark eller jättesnabb och gör en massa olika grejer så betyder inte det att det inte finns en baksida.
– När jag såg på det ur ett sådant perspektiv så förstod jag att det är en superkraft. Min adhd gör att min hjärna fungerar på ett annat sätt än hos andra människor och det finns många positiva saker i det. Jag är jättekreativ och tänker utanför boxen. Diagnosen är min superkraft om jag tillåter den att vara det.
Emilie poängterar att hon hela tiden måste jobba på sina egna svagheter och framhåller att i det avseendet kan hennes superkraft få bli något som blommar ut. Kyrkan är en plats där hon alltid har känt sig hemma.
– Kyrkan är mitt andra hem, säger hon och skrattar.
– Jag har alltid älskat att vara i kyrkan. Den blev en plats där jag kunde glömma bort alla problem i skolan. Kyrkan hade ingenting med skolan att göra. Jag fick komma dit och träffa kompisar. Ingenting i kyrkan handlade om betyg.
Kyrkan erbjöd henne möjligheten att agera i musikaler där hon fick sjunga och dansa.
– Det blev ett samarbete mellan mig och Gud. Jag gör det jag kan och sedan hjälper han mig med resten. Då kunde jag slappna av i hans närhet. Sedan har det funnits perioder när jag varit arg på Gud, men jag tror inte att Gud blir rädd när vi blir arga på honom.
I sin roll som ungdomsledare i församlingen har hon flera gånger fått vara till hjälp och välsignelse för ungdomar som brottas med samma diagnos som hon själv har. Att kunna finnas tillhands för andra med adhd är något Emilie värdesätter mycket högt.
Emilies två år yngre syster är diagnosticerad med aspergers syndrom. Systrarna har upptäckt att deras diagnoser kompletterar varandra på ett bra sätt.
– Jag är till exempel sämst på att hålla tider. När vi ska i väg någonstans är det alltid hon som manar på mig. ”Kom igen nu, Emilie. Vi måste åka nu”. Hon kan komma med andra uppmaningar också, i stil med ”Kom du ihåg att göra det här i dag?”
– Och jag å min sida kan hjälpa henne med att dra med henne på olika grejer. Vi fungerar väldigt bra ihop.