De dialoger och personer som återges i denna spalt är inte autentiska men kan ibland vara inspirerade av verkliga händelser.
Barnen såg fram emot skolans Halloween-disco nu på fredag. Det var niorna som var ansvariga för discot och Liam – som var populär, kaxig och ofta lite retsam – kom fram till Noah på rasten och sa:
”Du Noah, vad tycker du som är kristen om Halloween-discot? Är inte din familj emot att man klär ut sig till monster och spöken och sånt? Men nu är vi ansvariga så du måste nog hjälpa till vare sig du vill eller ej.”
Liams fråga väckte intresse hos andra klasskompisar som stannade upp och tittade på Noah.
”Jag hjälper nog till men jag kommer inte spöka ut mig. Men jag tycker som min familj, att Halloween är dåligt. Varför ska man fira ondska och död? Jag ser ingen poäng i det”.
”Men det är coolt tycker jag”, sa Elliot som stod bredvid Liam.
”Coolt? Det verkar som att ni inte fattar att det finns en ond verklighet bakom det Halloween firar. Onda andar finns på riktigt!”
”Wow, tror du verkligen det?”.
Liam lät överraskad.
Noah hade just hört om en missionär som berättade om demonutdrivning och nu blev han triggad av klasskompisarna:
”Demoner finns på riktigt. En missionär jag känner har med egna ögon sett demoner släpa en kvinna i gruset typ 10–15 meter. Det är på riktigt och det är det ni inte fattar”.
”Så du tror verkligen att onda andar finns?”, flikade Elliot in.
Noah hade lite träning i apologetik så han var glad att det äntligen blev en diskussion. Han fortsatte:
”Det märkliga är att ni firar något ni inte tror finns. Vi kristna tror att det finns och just därför vill vi inte fira det.”
Anna hade hört diskussionen och blev lite orolig:
”Tror du att man kan bli besatt av att vara med på Halloweenfirande?”
”Jag vet inte. Men jag tror att det kan bli en port in i det ockulta. Glöm inte bort att i stort sett alla kulturer över hela jorden har trott att onda andar finns. Är inte det märkligt om det inte finns någon verklighet bakom tron på andar?”
Liams lite föraktfulla ton var som bortblåst. Nu var han genuint fascinerad.
”Så du tror verkligen att det finns demoner och såna grejer? Det är ju jättehäftigt! Tror du på djävulen också?”
Noah reagerade:
”Nej, jag tror inte på djävulen – för han bara ljuger hela tiden! Och nej det är inte häftigt. Du fattar fortfarande inte! Det är ondska och det är på riktigt. Det är inget man leker med eller firar.”
Efter diskussionen kom Elin fram till Noah och sa:
”Min mamma har sysslat med det ockulta sen jag var liten. Jag vet att det du pratar om finns på riktigt. Men jag har varit rädd för det hela mitt liv. Du är ju kristen. Kan du inte be för mig och min mamma?”
Noah blev smått chockad men sa:
”Självklart. Jag lovar att be. Får jag berätta om det för mina föräldrar, så kan de också be för dig och din mamma?”
”Ja det får du”, svarade Elin med en tacksam blick.
