Stor kyrklig expansion under 1900-talets första hälft

Efter det att konventikelplakatet avskaffats 1858 växte det fram en lång rad missionshus ute på landsbygden. De blev till nya lokaler för böne- och missionsmöten – och så småningom för reguljära gudstjänster.

Utvecklingen kunde gå från missionsföreningar med missionshus till nattvardsföreningar och vidare till egna församlings- och samfundsbildningar vid sidan om Svenska kyrkan.

Om vi tar Linköpings stift som exempel ser vi siffror på tillväxten: 1874 fanns det missionshus i 42 av stiftets 214 församlingar. Åtta år senare var siffran uppe i 90.

Många var de som fann ett andligt hem i dessa missionshus. Sången och musiken blev viktiga inslag när man samlades.

Exempelvis turnerade kolportören och musikanten Oscar Ahnfelt (1813–82) runt i många missionsföreningar och missionshus. Hans häfte Andliga sånger blev mycket spritt. Det hade getts ut med hjälp av den berömda operasångerskan Jenny Lind (1820–87), utomlands kallad ”den svenska näktergalen”.

Bland textförfattarna till den folkligt anslående Ahnfeltska musiken återfanns bland annat Lina Sandell, gift Berg, och C O Rosenius.

En del i den väckelse som gick fram över landet valde att på ett eller annat sätt stå kvar på den evangelisk-lutherska grunden och verka i nyevangelisk anda, några drog så småningom i reformert riktning, och andra hämtade sin inspiration från annat håll, till exempel från baptismen.

Inom Svenska kyrkan blev det påtagligt att många nya kyrkor kom att byggas under 1800-talet, inte minst orsakat av den stora befolkningsökningen.

Äldre medeltida kyrkor ersattes inte sällan av nya större kyrkor, ibland av sådana som benämns ”Tegnérlador”, nämligen av den typ av ljusa och mycket rymliga landsbygdskyrkor i nyklassisk stil som biskopen i Växjö, skalden och kulturpersonligheten Esaias Tegnér, önskade se byggas.

År 1860 bodde endast elva procent av befolkningen i städerna, men den siffran steg snabbt; vid sekelskiftet 1900 räknar man med cirka 20 procent. På grund av denna stora inflyttning till städerna kunde man också där se nya kyrkor byggas.

Men även på små orter som vuxit till tätorter påbörjades kyrkobyggnadsprojekt, såsom i Valdemarsvik. Där tog frivilliga 1870 initiativ till att samla in medel, bland annat genom en syförening, för att få en egen kyrka byggd på orten. Den invigdes sju år senare, 1877, och ett torn tillkom 1905.

Kyrkokritiken blev vid denna tid accentuerad, inte endast från väckelsehåll utan ännu mer från liberalt och marxistiskt färgat socialistiskt håll, vilket ledde till en ökad pluralism och tydligare konfrontationsytor i samhällsgemenskapen.

Idétillströmningar gav inspiration till en önskan om sekularisering, och en långt verkande sekulariseringsprocess tog tydligare former. Kyrkan skulle marginaliseras, tron privatiseras.

Trots detta sågs en parallell och positiv utveckling av församlingslivet under 1900-talets första del.

Ungkyrkorörelsen inspirerade till ”studentkorståg” under temat ”Sveriges folk – ett Guds folk”. Man tänkte sig att kyrkan hade en kallelse att förkunna Kristi evangelium till hela Sveriges folk, förlåtelsens möjlighet i en folkkyrkotanke, där Gud genom nådemedlen agerade i folkets historia för folkets bästa, ja, dess frälsning.

Psalmen ”Fädernas kyrka”, med text av biskop J A Eklund och musik av Gustaf Aulén, har förknippats med rörelsen. Senare kom den att i vissa kretsar uppfattas som alltför nationalistisk, men kan fortsatt brukas, även om den inte finns med i 1986 års psalmbok.

I olika församlingar kom man under 1900-talets först hälft att starta söndagsskolor och annan barnverksamhet, ungdomskretsar, kyrkobrödrakretsar och syföreningar för mission och diakonal verksamhet, med mera. Inte minst syföreningarna fick enormt stor betydelse på många olika sätt, inte minst socialt, kyrkligt, kulturellt och ekonomiskt.

På gymnasierna bildades gymnasistföreningar, såsom Sveriges kristliga gymnasistförbund. Även kvinnoråd och kvinnoförbund inrättades.

Kyrkosången och kyrkomusiken fick en ny betoning, till glädje och inspiration för kyrkolivet. På riksplanet tillskapades Svenska kyrkans diakonistyrelse, en sammanhållande organisation för den så kallade Församlingsrörelsen.

Folkhögskolor på kristen grund etablerades, stiftsgårdar likaså, och dessutom kyrkligt kulturella centra såsom Sigtunastiftelsen, grundad av Manfred Björkquist (1884–1985), sedermera Stockholms stifts förste biskop. Sigtunastiftelsen har för övrigt än i dag Sveriges största pressarkiv i sin ägo.

Otaliga är de svenskar som engagerades och fick en fostran i allt detta kyrkliga arbete – inte minst genom all söndagsskole- och konfirmationsverksamhet, i kyrkokörer och syföreningar. Men också i frikyrklig scoutverksamhet och musikaliska sammanhang med körer och brassband och mycket mera.

För att allt detta skulle fungera byggdes i de svenskkyrkliga sammanhangen ett mycket stort antal församlingshem och i de frikyrkliga sammanhangen gudstjänstlokaler som hade sidoutrymmen där verksamhet bedrevs.

Sammantaget blev dessa under många årtionden viktiga centra, både på landsbygden och i städerna. Kyrkan och kristen verksamhet var för många, många svenskar fortfarande en självklar del av det personliga livet, åtminstone i några av livets skeenden, men också i samhällsgemenskapen.

I det mer strikta kyrkliga gudstjänstlivet kom högkyrkligheten inom Svenska kyrkan att inspirera till ett regelbundet böneliv (till exempel i tidegärdens form), till färg- och ljusrika gudstjänster och till en ökad medvetenhet om Kyrkans rika arv.

Mycket såg ljust ut. Men snart började man i samhället tydligt driva en politisk, kraftfull sekulariseringslinje, som igångsatte en eroderingsprocess i mycket av det som byggts upp.

Numera har allt färre kunskap om vilken enorm betydelse kyrkorna och den kristna tron hade för bara för några decennier sedan i den svenska samhällsgemenskapen.

Det bör därför markeras att vårt tillitssamhälle aldrig hade fått de positiva uttryck som det fått – och till stor del fortfarande har – om det inte grundats på det rika kristna samhällsarvet; det var i själva verket dess förutsättning.