Så kan invandring blåsa nytt liv i en kristen nation

De senaste 80 åren har Storbritannien upplevt en genomgripande förvandling. Trots att det brittiska imperiet en gång härskade över 23 procent av världens befolkning var endast 0,1 procent av landets befolkning 1951 icke-vit. I dag kommer 12,9 procent av landets 65 miljoner invånare från någon etnisk minoritet.

Under de senaste 20 åren har många invandrare kommit från Europa. Mer än en sjättedel av den nuvarande befolkningen är född utanför Storbritannien. Trots brexit och allmänhetens oro över alla asylsökande fortsätter invandringen att öka i snabb takt.

Under 2022 var nettoantalet migranter 504 000 personer.

Precis som man kan förvänta sig har den stora invandringen förändrat nationen. Storbritannien är nu ett mångkulturellt och mångreligiöst land.

En del människor, särskilt den äldre generationen, har tyckt att detta varit svårt. I dag fruktar många kristna tillväxten av andra religioner, särskilt islam.

Emellertid har den stora invandringen, trots de många sociala utmaningarna, gynnat den evangeliska kyrkan på minst fyra olika sätt.

1) Invandringen har i hög grad stärkt den evangeliska kyrkan.

Under flera årtionden har Storbritannien befunnit sig i en tid av dramatisk nedgång för kyrkan, då kulturkristendom har gett vika för sekulär, liberal progressivism. År 2021 beskrev endast 46 procent av den brittiska befolkningen sig själva som ”kristna”. Man räknar med att inte mer än två eller tre procent av befolkningen är evangeliskt troende.

Många av de historiskt renläriga kyrkorna upplever en katastrofal, kanske till och med ohjälplig, nedgång.

Den evangeliska kyrkan skulle också ha minskat i Storbritannien på liknande sätt om det inte vore för invandringen av många pånyttfödda troende. Det har skett en explosion av antalet färgade och etniska minoritetskyrkor, som nu är de största och mest levande församlingarna i landet.

En nyligen genomförd undersökning av Evangelical Alliance visade att 25 procent av de aktivt praktiserande kristna i Storbritannien är färgade.

Medan den vita kristenheten alltså minskar i Storbritannien, har invandringen inneburit att sann evangelisk kristendom inte gör det. Under förra året invandrade omkring 123 000 personer från Hongkong, däribland många kristna. De välkomnades av mer än 600 församlingar.

Detta inflöde av överlåtna troende har i hög grad stärkt den brittiska kyrkan.

2) Invandring undergräver den sekulära liberala progressivismens övertagande.

Etniska minoriteter i Storbritannien tenderar att vara mer religiösa än sina grannar som tillhör majoritetskulturen i landet. År 2021 var 46 procent av Londons befolkning icke-vit. En Theos-rapport från 2020, ”Religious London: Faith in a global city” (ung: Det religiösa London: Tro i en världsstad), visade effekten av massinvandringen till London.

Bland Londonborna identifierade sig 62 procent som ”religiösa”, jämfört med 53 procent nationellt. Samtidigt menade 38 procent av de kristna i London att de deltog i en gudstjänst minst en gång i månaden – jämfört med bara 17 procent på andra håll.

Londonbornas värderingar var också mer konservativa. Samkönade äktenskap ansågs åtminstone ibland vara fel av 29 procent, jämfört med 23 procent nationellt, och 24 procent betraktade sex utanför äktenskapet som åtminstone fel ibland, jämfört med 13 procent nationellt.

Effekten av den stora invandringen är att London nu är ett hem för grupper som är mycket progressiva – men också grupper som är djupt konservativa. Detta utmanar det dominerande intersektionella narrativet, som menar att påstått förtryckta minoritetsgrupper kommer att stå tillsammans för att stödja utbredandet av den liberala progressiva agendan.

Etniska minoritetsgruppers värderingar kan inte avskrivas som vita fördomar som man måste få bukt med. Detta gör att det ser ut som om de vita kristna kommer att kunna göra gemensam sak med etniska minoritetsgrupper i många frågor.

3) Invandringen har tvingat den brittiska kyrkan att konfrontera sin rasism.

Den växande etniska mångfalden har avslöjat underliggande tankar om ras och kulturell överlägsenhet. Kyrkans misslyckande med att välkomna de första invandrarna från Karibien på 1940- och 1950-talen visade attityder som var djupt segregationistiska.

Kyrkan har därmed varit tvungen att erkänna och omvända sig från sina synder. Mer och mer har kyrkan rensat bort rasistiska åsikter och gjort dem oacceptabla.

Imperialistiska modeller för världsmission har fått ge vika för en ödmjukare attityd, som erkänner att Storbritannien nu behöver omvänd mission, det vill säga att missionsarbetare nu behöver komma från resten av världen till västvärlden.

Närvaron av en stor etnisk minoritetsgemenskap har öppnat våra ögon för verkligheten att kristendomen inte är en vit, eller ens västerländsk religion, och att Storbritannien inte längre är någon stor ledare inom kristendomen i världen. Vi har sett att många av våra kyrkliga seder och traditioner inte alls var så bibliska som vi kanske trott; de var helt enkelt bara kulturella.

4) Invandringen har gjort det möjligt för kyrkan att visa evangeliets försonande kraft.

Evangeliets härlighet är att det försonar splittringar som uppstått inom mänskligheten till följd av syndafallet. Kyrkogemenskapen är menad att visa världen evangeliets kraft och Guds frälsningsplan.

Självklart kan försoning bli synlig inom en mono-etnisk gemenskap, till exempel mellan personer från samma klass, ålder eller kön. Men etnisk försoning mellan dem som historiskt sett varit fientliga mot varandra är ännu mer synbar.

Inom den tidiga kyrkan förenades judar och hedningar i Kristus. Romarriket var oerhört multietniskt och multikulturellt på ett sätt som inte setts i Storbritannien förrän de senaste decennierna. Den mångskiftande kontexten i det nutida Storbritannien, som en följd av massinvandringen, har öppnat för en aldrig tidigare skådad möjlighet att visa Kristus för världen.

Det finns så klart fortfarande stora utmaningar. Vissa brittiska kyrkor förblir fortfarande övervägande mono-etniska, och vi behöver övervinna denna segregation och främja genuint multietniska församlingar. Framgångarna på denna front går relativt långsamt. Vi behöver övervinna fördomar, missförstånd och känslighet, erkänna våra tidigare orättvisor och misslyckanden och dela auktoriteten med våra minoritetsbröder och systrar.

Invandringen har oåterkalleligt förvandlat Storbritanniens natur. Vissa längtar fortfarande tillbaka till en flydd tid med större homogenitet.

Enligt min åsikt har å andra sidan den stora invandringen varit en Guds välsignelse, både för nationen och kyrkan. Den brittiska kyrkan är tack vare denna rikare, och min bön är att Gud kommer att använda vår ökande etniska mångfald både till att gestalta Kristus på ett mer sanningsenligt sätt, och för att föra ett växande evangelium, ja, till och med väckelse, ut till nationen.

Publicerad med tillstånd från The Gospel Coalition