Psalmboken har tröstat och väglett genom seklerna

Under århundraden har den svenska psalmbokens texter varit informationsbärare till det svenska folket. Den kristna tron har klätts i en älskad språkdräkt, till toner som burit i alla livets skeden.

Texter och melodier har traderats i hem, skolor och kyrkor och fungerat som viktiga redskap – ja, säkert som de viktigaste för oändligt många under seklernas gång – för att tolka livets händelser, högtider och sorgestunder, och ge både riktning och mening under livsfärden.

De har även givit en text- och sångrytm som fungerat som en självklar inramning av årets högtider – från år till år, genom generationer.

Efterhand har man reviderat den officiella psalmbokens innehåll, och bakom oss finner vi 1695 års psalmbok (som på vissa håll brukades in på 1900-talet och kom att trycktes i över 250 upplagor), den så kallade Wallinska psalmboken från 1819 (med många nytillförda och ännu i dag älskade psalmer), 1937 års psalmbok, och därefter 1986 års psalmbok (som dessutom fått flera tilläggsvarianter).

De tre första var av konungen gillade och stadfästa och skulle gälla i hela riket. (Innan 1695 hade vi lite olika och mindre omfattande varianter, den tidigaste utgiven av den svenske reformatorn Olaus Petri.)

1937 års psalmbok har varit viktig för den äldre generationen med många psalmer som ingick som självklara delar i skolans undervisning. Även jag fick under mina två första småländska skolår sjunga ”Din klara sol går åter upp” och ”Morgon mellan fjällen” som skoldagars inledning – psalmer vi skulle kunna utantill.

Därtill kom kända advents-, jul- och sommarpsalmer, men också bibelläsning och bön innan och efter lunch.

Innehållsmässigt hade 1937 års psalmbok flera förtjänster: Den hade tagit med den klassiskt lutherska psalmskatten, inklusive den Wallinska, men också psalmer som vuxit fram inom väckelserörelserna, som inhämtats från anglosaxiskt håll och från nordiska sammanhang.

Alla de senare innehåller, för många mycket välkända, texter och melodier som styrkt, väglett, spridit glädje och tacksamhet, tröstat, förmanat, undervisat och tolkat olika typer av skiftningar i livet, kallat, ingjutit hopp och framtidstro, inlett dagar och avslutat desamma.

Genom århundradenas lopp har de fått en stark förankring i den svensk folksjälen. Det finns även exempel på personer som lärt sig hela psalmboken utantill.

För många har den haft en framträdande plats vid den enskilda andakten. Under tematiska rubriker finner man kända och mindre kända psalmer med innehåll som passar för olika tider, stunder och livssituationer.

De som betytt mer än andra har inte oväntat ofta önskats vid speciella tillfällen, såsom vid dop, bröllop och begravning.

Så valde till exempel August Strindberg sina två begravningspsalmer. Den ena inleds med orden: ”Nu vill jag bryta upp, nu vill jag hädanfara, och komma till det land, där mig är gott att vara. Jag kämpat länge nog med brister och besvär; nu längtar jag till ro, och Gud mig ro beskär” (SvPs 557 i 1937 års psalmbok).  

Den andra har i vers 2 följande lydelse: ”Ej mer lik en förlorad son jag drivs kring fjärran länder. Min själ, som längtar härifrån, till Fadern glad hemvänder. Han möter mig så kärleksfull, benådar mig för Jesu skull, och fröjd det blir i himlen” (SvPs 557 i 1937 års psalmbok).

Vi ser här tecken på hans livstolkning i livet slutskede, men även hur psalmverser direkt kan anknyta till bibelberättelser – i detta fall till liknelsen om den förlorade sonen – och personligt tillämpad.

Vi kan också påminna oss om att den kände Esaias Tegnér vid sin dödsbädd upprepade psalmen ”Jag lyfter mina händer”. Vers tre lyder: ”Allt ont han från mig vänder och frälsar kropp och själ. Vad än som här mig händer så slutas det dock väl. Min utgång han bevarar, min ingång likaså. Sin nåd Gud aldrig sparar för dem med honom stå” (SvPs 238 i 1986 års psalmbok).

Hög och låg har haft sina favoriter. Gustav II Adolfs älsklingspsalm inleds med ord: ”Välsignat vare Jesu namn, och prisat utan ända, ty det är en utkorad hamn, dit vi oss trygga vända” (SvPs 64 i 1937 års psalmbok).

Nämnas kan att många mer moderna svenska författare, som Dan Andersson och Pär Lagerkvist, har inspirerats av psalmboken.

När 1986 års psalmbok skulle sammanställas blev det en debatt kring den älskade psalmen ”Fädernas kyrka” (SvPs 69 i 1937 år psalmbok), författad av biskopen J A Eklund. Förslag på ändringar och upphovsrättsliga frågor satte stopp för denna. Men ännu görs försök att lyfta fram densamma som en klassisk psalm som mer allmänt bör brukas.

Genom sekularisering och förändrade beteendemönster ser vi att inte minst yngre generationer förlorat den relation till psalmboken som de äldre haft. En skatt håller därmed på att förloras. Reminiscenser finns kvar.

Diskussionen om ”Den blomstertid som kommer” vid skolavslutningar återkommer dock årligen, och advent- och julpsalmer hörs när den tiden på året kommer. En del föräldrar kan på dop fortsatt önska ”Tryggare kan ingen vara”, och anhöriga till en avliden ”Blott en dag” inför begravningen.

Än kan en del av den äldsta generationen ”Jesus för världen” och ”Bred dina vida vingar” utantill, men den tiden är snart förbi. Även nya trender i kyrkor tenderar att låta gamla beprövade psalmer utgå till förmån för andra typer av sånger.

Men än finns de som har sin egen psalmbok vid nattduksbordet, som en skattkista för tron, till uppbyggligt bruk morgon och kväll, vid den enskilda andakten, i bekymmersamma tider och i tider av glädje, vid sorg och död och för att påminna om julens och påskens stora glädjebudskap.

Om vi vill värna svenskt kulturarv och en meningsskapande kristen tro bör vi värna såväl det enskilda som det gemensamma psalmboksbruket. Det är en stor nationell tillgång om alla kan stämma in i:

”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarnas pilgrimsgång. Genom de fagra riken på jorden, gå vi till paradis med sång. Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång …”