När jag kom hem efter drygt tjugo år som evangeliserande och församlingsplanterande pastorsmissionär påbörjades en nutidsorientering av svensk kyrklighet. Vid mitt tillträde som missionsföreståndare på Folk & Språk, Wycliffe Sverige, 2016 stötte jag bland annat på uttrycket och begreppet Missio Dei, Guds mission. Märkligt nog hade jag aldrig tidigare hört talas om det och nyfiket försökte jag förstå mig på detta för mig märkliga begrepp.
Senare stötte jag på samma begrepp i en annan miljö, kopplat till bistånd, och jag insåg snart att de två olika sammanhangen fyllde begreppet med olika betydelse. Efter att sedan dess, då och då, ha fått tag på och läst material i frågan började bilden klarna över hur de två synsätten på Missio Dei har vuxit fram under 1900-talet.
I och med missionskonferensen i Willingen 1952 utkristalliserades två olika synsätt, som enkelt kan beskrivas som, å ena sidan, en Kristocentrisk trinitariansk syn och, å andra sidan, en kosmocentrisk trinitariansk syn på begreppet Missio Dei. Två helt olika teologiska sätt att förstå världen.
Båda delar den grundläggande övertygelsen att Fadern sänder Sonen och att Sonen sänder Anden. Men sedan går synsätten isär.
I den förstnämnda verkar Gud frälsning i Jesus Kristus, som kallar, döper och avskiljer lärjungarna. Han befaller dem sedan att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar; den som tror och blir döpt ska bli frälst. Församlingen blir fortsättningen på Guds frälsningsverk på jorden, hans redskap, hans ecclesia, som ska ära och upphöja honom och förkunna hans verk på korset för alla nationer, stammar, folk och språk. Enkelt uttryckt: Gud > Kyrkan > världen.
Detta var också den dominerande synen under och efter Willingen 1952.
Den andra synsättet, den kosmocentriska trinitarianska förståelsen, är annorlunda. Den kan enkelt uttryckas som: Gud > världen > Kyrkan.
Teologerna som gick denna väg utvecklade en syn att Gud är större än församlingen, att han verkar i hela skapelsen, kosmos, vilket är uppenbart för alla som läser och tror på Bibeln. Men konsekvensen här blir att Gud verkar i världen, vilket innebär att världen ibland behöver missionera den ovetande och stelbenta kyrkan, som enligt en av teologerna kallas ett ”illegitimt centrum för Guds handlande”.
Församlingen kallas även för ett ”appendix”, ett tillägg, i Guds handlande i världen.
Denna syn resulterade i att evangelisering byttes ut mot humanisering, att det finns flera vägar till Gud genom olika religioner.
Lausannerörelsens framväxt, inspirerad av bland annat Billy Graham, ledde omsider till Lausannedeklarationens födelse, till stora delar författad av John Stott, som i år skulle ha fyllt 100 år om han levat. Deklarationen var en reaktion på att evangeliet hade socialiserats och där förkunnelsen av Jesus utifrån Guds ord fallit i bakvattnet.
En genomläsning av Nya testamentet ger en märkbart enkel bild av hur den första församlingen bedrev mission. Det handlade om att förkunna Jesus Kristus som uppstånden, faktiskt först och främst genom ord.
Att orden därefter bör backas upp med korresponderande handlingar – gärningar – för att få största möjliga trovärdighet, var självklart. Att hjälpa fattiga och utsatta i och utanför församlingen blev det andra centrala benet i mission, enligt Apostlagärningarna. Men det ena fick inte utesluta det andra.
I slutändan handlar livet inte enbart om här och nu, utan i kanske ännu större grad om evigheten.
Som missionär har jag alltid arbetet med både och: förkunnelse och socialt arbete. Paulus sade att allt vi gör, ska vi göra i Jesu namn (Kol 3:17). Då blir Jesus förhärligad.
Utför vi mission i vårt eget eller en organisations namn måste vi fråga oss vem som blir förhärligad.
Slutligen anser jag att uttrycket Guds mission, Misso Dei, betonar en viktig sanning: att ingen människa och inget sammanhang äger missionsuppdraget. Det är Guds mission. Jesus betalade priset med sitt lidande, sin död på korset och sin uppståndelse. Honom tillhör äran i evigheternas evighet!
Fotnot: Se Hotspots program med Mats-Jan Söderberg om Missio Dei här