Mandatet formas under hot

(Del 3/6) Mandaten världen över träder i kraft i och med San Remo 1920, så även det brittiska mandatet i Palestina. Planen är att förbereda en självständig stat för det judiska folket, precis som de andra mandaten i övriga Mellanöstern förbereder stater med arabiskt styre. Den befolkning som redan fanns på plats skulle integreras i den nya staten – oavsett religion eller etnicitet.

Britterna ger nu judarna och araberna i Palestina fria händer att bilda interna styrelser som skulle komma att ta över vid mandatets avveckling. Judarna bildar bland annat det ”Nationella Rådet” och generellt leder det till att ekonomin blomstrar, landet moderniseras och industrialiseras, hebreiska utbildningsinstitutioner instiftas, man etablerar Hagana (den framtida israeliska armén) för att skydda sig mot arabiska räder, arbetstillfällen skapas, bättre sjukvård, högre levnadsstandard, jordbruk och kulturliv tar fart.

På den arabiska sidan sker under samma period väldigt lite, eftersom där inte fanns några aspirationer på att bli en del av ett judiskt Palestina, eller en egen palestinsk stat. Däremot ville man bli en del av ett panarabiskt Storsyrien, som skulle inkludera både Israel och delar av Transjordanien (blir Jordanien 1946).

Avsaknad av strukturell organisation hos araberna i Palestina gör att där uppstår ett politiskt vakuum, som kommer att fyllas av två klaner: klanen Nashashibi och klanen Husseini. De två blir dödliga fiender i striden om makten sinsemellan, där fler araber dödas av araber än både judar och britter tillsammans.

Nashashibi är mer inriktad på dialog och politisk aktivitet vad gäller det framtida judiska landet än militanta Husseini, som dock går segrande ur striden. Deras ledare, Mohammad Amin el-Husseini, motsätter sig både judar och britter våldsamt.

Husseini blir 1921 stormufti av Jerusalem och som sådan får han mycket stort inflytande över den lokala arabiska befolkningen i Palestina, med flera uppror som direkt följd. Utöver att vara militant kommer han att bli mycket inspirerad av Hitlers antisemitiska politik under 30-talet.

Amin el Husseini sprider rykten om att judarna vill bygga upp ett tredje tempel på Tempelberget och får på så sätt den outbildade arabiska massans stöd (en metod som framgångsrikt används än i dag av det palestinska ledarskapet, med flera våldsvågor som följd, bland annat al-Aqsaintifadan 2000-2005).

Palestina genomgår, oavsett, ett generellt uppsving, och det är ett uppsving som inte bara lockar många judar utan även många araber från de närliggande mandaten. Detta till trots, motsäger sig araberna den judiska invandringen. Britterna har svårt att se det hållbara i situationen, och för att hålla sig väl med den oljeproducerande arabvärlden, producerar de flera så kallade ”vita böcker”. Dessa skrifter begränsar judisk invandring och judiskt uppköp av mark, och därmed bryter britterna det legalt bindande avtalet – att uppmuntra judisk invandring – från San Remo 1920!

De vita böckerna leder till aktivt judiskt motstånd och de militanta organisationerna Etzel och Lechi bildas. Vad gäller den pågående arabiska invandringen fortsätter den obehindrat utan några som helst restriktioner från det brittiska mandatets sida. Detta leder till den något konfysa situationen att fler araber än judar invandrar till Palestina under den brittiska mandatperioden.

Efter andra världskrigets slut upplöses Nationernas Förbund, och man bildar Förenta Nationerna som dess efterföljare. De avtal, traktat eller pakter som slöts i Nationernas Förbund fortsätter dock att gälla.

Många tror i dag att de automatiskt annullerades, men så är inte fallet! Därför fortsätter San Remo att vara Israels motsvarighet till Englands Magna Carta, till dags dato.

1947 skickar FN delegationen UNSCOP (United Nations Special Committee On Palestine) till Palestina för att hitta en lösning på problemet mellan araber och judar. Man kommer upp med Resolution 181, som återigen delar upp Palestina i ett arabiskt och ett judiskt land. Kvar av det ursprungliga judiska Palestina från 1920 är nu bara 12 procent.

29 november, 1947, antas resolutionen i FN och den judiska befolkningen i Palestina går ut på gator och torg för att fira, eftersom de var villiga att acceptera förslaget, trots en förminskning på 88 procent.

Den arabiska befolkningen avslår dock helt förslaget, och dagen därpå börjar inbördeskriget i Palestina, när araberna anfaller judarna.