Tro och liv
Kan man förlora sin frälsning?
När man en gång tagit emot Jesus blir man Guds barn och Jesus bor i vårt hjärta. Om man senare ändrar sig, tar avstånd från Jesus, mördar och våldtar, tillber andra gudar och inte vill vända tillbaka eller be om förlåtelse, behåller man ändå sin plats i Guds rike? Hur rimmar det i så fall med det bibelord som säger att om man inte bär god frukt så kan man skäras bort och kastas i elden? /Ove
Båda sidor håller med om att trons lydnad som en livsinriktning är något nödvändigt för frälsningen.
Tack för denna fråga som framför allt har diskuterats mellan kalvinister (som följer reformatorn Jean Calvin) och arminianer (som följer Jacobus Arminius). Som en del av kalvinismen ingår läran att de som Gud utvalt till frälsning också med 100 procents säkerhet kommer att bli frälsta. De kan alltså inte förlora sin frälsning. Arminianer å andra sidan betonar människans fria vilja, vilket innebär att en människa både kan välja att ta emot Jesus och sedan välja att falla av från tron på Jesus.
Både kalvinister och arminianer vill bygga sin teologi på Bibeln. De två bibelord som allra starkast stöder respektive sida är dessa två:
”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand.” (Joh 10:27–28)
”Ty de som en gång tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande och smakat det goda gudsordet och den kommande världens krafter men sedan avfallit, dem är det omöjligt att föra till ny omvändelse, eftersom de själva på nytt korsfäster Guds son och öppet hånar honom.” (Hebr 6:4–6).
Hur kan det ens vara möjligt att avfalla om man är ett ”Jesu får” som aldrig någonsin ska gå förlorad? Hur förstå detta? Arminianer betonar att det som gör någon till ett får är att de lyssnar till Jesu röst och följer honom. Slutar man lyssna på Jesus och slutar man följa honom så upphör man också att vara ett Jesu får.
Mot detta hävdar kalvinister att Jesu löfte tycks vara starkare än så: ”... de ska aldrig någonsin gå förlorade och ingen ska rycka dem ur min hand.” Ingen – inte ens fåret självt – kan rycka sig själv ur Guds hand.
Detta kan arminianer hålla med om, med det tillägget att det är Gud som föder på nytt och det är också Gud som skär bort den gren som inte bär frukt. Men det är upp till grenen att bära eller inte bära frukt. Mot detta ställer kalvinister frågan: Varför skulle Gud föda någon på nytt när han vet att denne inte kommer att bära frukt?
Men hur kan då en kalvinist förklara orden i Hebreerbrevet 6:4–6 som faktiskt tycks säga att det går att falla av från tron?
Enligt kalvinisten Waye Grudem visar en noggrann ordstudie att ”ta emot ljuset”, ”smaka den himmelska gåvan” och så vidare, inte nödvändigtvis betyder att personen har en frälsande tro. Verserna direkt efter liknar en sådan person vid en åker som bär tistel, inte en åker som börjat bära tistlar. Det liknar alltså – enligt kalvinismen – mer dem som visserligen profeterat i Jesu namn och drivit ut demoner i hans namn, men som ändå kommer att få höra Jesus säga på domens dag: ”Jag kände er aldrig.” (Matt 7:21–23)
Judas är ett exempel. Trots att han till det yttre visade (får vi förmoda) tecken på att vara en sann Jesu lärjunge, sade Jesus att han var ”en djävul” (Joh 6:70–71).
Jag överlåter till dig som läsare att avgöra vilken tolkning du finner rimligast. Men en sak är säker: Båda sidor håller med om att trons lydnad som en livsinriktning är något nödvändigt för frälsningen, antingen som ett nödvändigt villkor (arminianer) eller som ett nödvändigt åtföljande tecken på frälsning (kalvinismen). Den som levt som kristen men sedan tar avstånd från tron är enligt arminianismen en äkta avfälling och enligt kalvinismen en person som aldrig var frälst till att börja med. Båda sidor hävdar: Utan en levande tro, ingen frälsning.
