Israels erbjudande – land mot fred

(Del 5/6) FN:s säkerhetsråd antar i november 1967 Resolution 242, som behandlar resultatet av Sexdagarskriget. Resolutionen erkänner varje stats rätt att leva inom säkra och erkända gränser, fria från hot och styrke­ageranden från sina grannländer. Israel uppmanas dra sig tillbaka från ”territorier ockuperade i den senaste konflikten”, men på ett sådant sätt att Israel fortfarande har säkra gränser.

För att kunna ha säkra gränser med grannländer som stävar efter Israels förintelse, är det därför omöjligt att lämna tillbaka de områden som fortfarande utgör hot, som till exempel syriska Golanhöjderna och egyptiska Sinaihalvön.

Resolution 242 namnger inte specifika områden, utan endast ”territorier” (utan bestämd artikel). Det kan låta bagatellartat, men det är det absolut inte. Tvärtom. Uteslutandet av den bestämda formen (the, på engelska) är otroligt viktig. Det innebär att Israel måste lämna tillbaka territorier, men inte specifika territorier, och endast då de garanterar säkra gränser.

Utöver de tre otvetydiga ”nej” i Khartoum har redan Egypten påbörjat ”utnötningskriget” mot Israel, som kom att vara mellan 1967–70. Eftersom fred med Israel är uteslutet från den arabiska sidan, vill Egyptens president Gamal Abdel Nasser återvinna landets heder genom att militärt återerövra Sinaihalvön.

Stormakten Sovjetunionen stödjer Nasser med militär hjälp, där även Jordanien, Syrien och Irak är inblandade. Därutöver påbörjar palestinska befrielseorganisationen PLO en terrorkampanj mot Israels civilbefolkning. Så, under tre år anfalls Israel återigen från sina grannländer, som samtliga bryter de eldupphöravtal som skrivits under vid Sexdagarskrigets slut.

I och med att Egyptens president Abdel Gamal Nasser dör 1970, tar utnötningskriget med Israel slut, men PLO fortsätter att terrorisera Israel och israeler. Detta sker såväl innanför som utanför Israels gränser, där civila israeler blir måltavlor, oavsett var i världen de befinner sig.

PLO använder framför allt Jordanien som bas, och kommer till slut att hota kung Husseins politiska position i landet. Som ett direkt resultat utbryter 1970 intensiva strider mellan jordanska armén och PLO, som slängs ut ur landet. PLO flyr till Libanon, vilket leder till att Israel nu blir intensivt terroriserat från libanesiska gränsen.

Situationen blir ohållbar för Israel, som 1978 går in i Libanon för att utrota terrorattackerna mot sin civilbefolkning. Efter två månader drar sig Israel tillbaka för att lämna plats för det nybildade FN-organet Unifil (United Nations Interim Force in Lebanon). Unifil klarar dock inte av att få slut på terrorismen och 1982 invaderar Israel Libanon, där de tar södra Libanon som en säkerhetszon för att skydda civilbefolkningen mot terrorn.

Den här gången flyr PLO till Tunisien. År 2000 lämnar Israel södra Libanon, som genast intas av terrororganisationen Hezbollah.

Yom Kippur är den heligaste dagen inom judendomen, och just denna dag 1973 anfalls Israel av Egypten och Syrien, vilka dessutom får assistans av nio andra muslimska arabiska länder. Detta till trots, går Israel segrande ur striden, och krigsslutet 25 oktober leder så småningom till fredsavtalet mellan Egypten och Israel 1979, där Israel lämnar tillbaka hela Sinaihalvön och de områden de tog på egyptiska fastlandet.

Syrien vägrade fredsförhandlingar, vilket innebär att Israel bara lämnar tillbaka de delar av Golanhöjderna som garanterar Israel säkra gränser. Till dags dato har Israel bara ett eldupphöravtal med Syrien, som fortfarande resolut vägrar fredsförhandlingar med Israel. FN bildar 1974 Undof (United Nations Disengagement Observer Force) för att bevaka eldupphöravtalet på Golanhöjderna.

Under fredsförhandlingarna i Osloavtalen 1993–95 erkänner till slut PLO staten Israels existens, likaväl som Israel även erkänner PLO som palestiniernas politiska representant. Den Palestinska myndigheten (PA, Palestinian Authority) skapas för att delvis regera över Gazaremsan och delar av Västbanken. Palestinierna binder sig att avstå från terrorism, samt att jobba aktivt för att förhindra densamma.

Framtida förhandlingar var menade att behandla frågor som gränser, Jerusalem, bosättningar, återvändande av palestinska flyktingar och israelisk militär på palestinskt område. FN:s resolution 242 (1967) och 338 (1973) om säkra gränser var grundpelarna för dessa förhandlingar.

Viktigt att förstå är att Osloprocessen inte skapade ett palestinskt land, endast förhandlingar om en möjlig framtida palestinsk stat efter att samtliga frågor förhandlats och lösts – vilket fortfarande inte är fallet.

I och med Osloavtalen med palestinierna sluter även Jordanien ett fredsavtal med Israel 1994. För detta avtal får Jordanien 50 miljoner kubikmeter vatten per år av Israel – oavsett vattentillgången i Israel. Vatten mot fred. I dag är mängden 100 miljoner kubikmeter vatten per år.

Freden har för Israels del återigen en prislapp.