Israel lever under konstant hot – inifrån och utifrån

(Del 6/6) I Osloavtalens efterdyningar kommer man överens om att dela upp Gazaremsan, Judeen och Samarien i följande områden:

• A – full palestinsk kontroll

• B – palestinsk civil kontroll, israelisk militär kontroll

• C – full israelisk kontroll

Intentionen var att framtida förhandlingar skulle skapa ett självständigt Palestina under förutsättning att palestinierna bland annat förband sig att bekämpa terrorism och beslagta illegala vapen. Dessutom har Osloavtalens artikel 31, en klausul som säger: ”Ingen sida skall initiera eller ta några som helst steg för att ändra Västbankens och Gazaremsans status innan förhandlingar om permanent status är klara” (mina kursiveringar).

När palestinierna unilateralt försöker ändra statusen för dessa territorier innan sådana förhandlingar är klara bryter de mot Osloavtalet. EU signerade avtalet som vittne, så när Sverige erkänner Palestina som ett land bryter därför Sverige mot det avtal de själva (i form av EU) signerade, eftersom förhandlingar om permanent status ännu inte är klara.

I och med Osloavtalens början drabbas Israel av en våg av palestinsk terrorism som lämnar cirka 300 döda israeler, trots att palestinierna förband sig att bekämpa terrorism och beslagta illegala vapen. Under Camp David-mötet år 2000 erbjuder Israel ett tillbakadragande från Gazaremsan, samt cirka 95 procent av Västbanken till palestinierna, som dock avböjer förslaget om ett framtida Palestina och fred.

Den palestinska ledaren, Yasser Arafat, iscensätter i stället den andra Intifadan, en blodig terrorvåg med självmordsbombare och beskjutningar som pågår i fem år, och lämnar 1 100 döda israeler och tusentals sårade.

För att hålla terrorismen borta börjar Israel bygga ett cirka 700 kilometer långt säkerhetsstängsel runt hela Västbanken. Cirka fem till tio procent av detta stängsel är en 8,5 meter hög betongmur, vilken skyddar de vägar som beskjutits från närliggande hustak. Stängslet är det dyraste infrastukturella bygge Israel då åtagit sig, med en kostnad på två miljoner US-dollar per kilometer. Det höll terrorismen borta och räddade därmed otaliga liv.

Internationellt har stängslet ifrågasatts och anses av många vara olagligt. Ett liv som tas är permanent, men säkerhetsstängslet är en temporär konstruktion, som kan tas bort om palestinierna kan garantera fred. Det byggdes som ett direkt resultat av deras egna våldshandlingar.

Dessutom är det inte unikt; liknande säkerhetsstängsel finns bland annat mellan USA och Mexiko, och på Cypern.

2005 drar sig Israel ut ur Gazaremsan och tvångsevakuerar 21 judiska bosättningar, samt fyra judiska bosättningar i norra Samarien. 2006 vinner terroristorganisationen Hamas valet på Gaza, efter att ha mördat cirka 400 potentiella politiska motståndare. Hamas börjar omedelbart bombardera Israel, men det är Israel som beskylls för övervåld när det försvarar sig, vilket är en legal handling.

Land mot terror!

Mellan 1949–67 finns inga judar på Gaza eller i Judeen och Samarien eftersom de deporteras av Jordanien och Egypten. När Israel återtar dessa områden 1967 kom de judar som återvände – liksom de nyinflyttade – att kallas för bosättare och deras samhällen för bosättningar. Bosättningar är alltså judisk civil närvaro i Judeen och Samarien.

Internationella media kal­lar sällan arabiska civila som bosätter sig någonstans för bosättare, eller deras samhällen för bosättningar. Antalet illegala judiska bosättningar bleknar mot antalet illegala arabiska bosättningar. Under de senaste åren har cirka 15 000 palestinska husenheter, framför allt höghus, byggts illegalt, sponsrade av Palestinska myndigheten, arabländer (bland annat Qatar, Kuwait, Saudiarabien) – och EU.

Eftersom väldigt få rapporterar om dessa, vet få om dess existens!

Otroligt viktigt att förstå är att Judeen och Samarien inte är ockuperad mark, eftersom det till dags dato är en del av Israel, i och med San Remo, som formaliserades 1922. Att bygga samhällen på område C har därför inga legala hinder.

Populärt? Nej! Legalt? Absolut!

Internationellt har det dock blivit helt accepterat att kalla Judeen och Samarien för ”ockuperade”, till och med i FN. Jordanien ockuperade området illegalt mellan 1949–67, sedan återtog Israel det. Ett land kan inte ockupera sig självt!

Israel blir ofta anklagat för att bryta fjärde Genéve-konventionen, artikel 49:6 (”den ockuperande makten ska inte deportera eller omflytta delar av sin egen civilbefolkning till de område det ockuperar”), då man tillåter judisk bosättning i Judeen och Samarien. Konventionen skrevs efter andra världskrigets slut för att förhindra de miljonförflyttningar som då tog plats, framför allt påtvingade av Nazityskland och Sovjetunionen.

Omflyttning handlar alltså om organiserade regimaktioner som tvingar folk mot sin vilja, inte om individer som väljer att flytta frivilligt. Utöver det är inte marken ockuperad‚ den tillhör Israel. Att applicera 49:6 på Israel lutar åt det absurda!

Inget annat demokratiskt land lever under konstant hot om förintelse, såväl inifrån som utifrån. Detta är en verklighet som väldigt få kan ta till sig utanför Israel. Ett exempel på denna oförståelse är när till exempel svenska regeringen gör uttalanden som att ”skjuta terrorister som attackerar är utomrättsliga avrättningar”. Dessa uttalanden får direkta och omedelbara konsekvenser i Israel med fler terroristattacker.

Orsaken är att terrorismen får officiellt stöd av ”stora” demokratier som Sverige – alltså måste terrorism vara en godkänd metod att bekämpa judarna och staten Israel med. På detta sätt gör sig demokratiska länder, som Sverige, skyldiga till uppvigling som ofta leder till dödliga resultat för oss här i Israel.

Det senaste (oktober 2016) exemplet på kampen om Israels legalitet är Jerusalem. Staden är nämnd i Bibeln över 800 gånger, men trots det försöker Unesco radera judarnas och Israels koppling till Jerusalem, genom att endast tillskriva Tempelberget muslimsk historia. Jerusalem nämns inte en enda gång i Koranen!

Modern antisemitism bakom slöjan av det diffusa!