”Bland de gåvor, som under den kraftiga andeutgjutelsen år 1907 kom i funktion, var även gåvan att genom trons bön bota sjuka. Hos en och annan blev denna gåva kraftigt utvecklad. Så var fallet med en av Filadelfiaförsamlingens medlemmar, nämligen syster Maria Lindgren.” Ur jubileumsskriften Tjugufem år Filadelfiaförsamlingen Örebro, 1922.

Året är 1890 – sjutton år innan Filadelfia i Örebro med förundran ska berätta om hennes helandetjänst. Maria Lindgren är sjuk. Mot sin egen vilja har hon genomgått en operation och ska just hälla upp det vin hon fått ordinerat för blodcirkulationens skull när en röst ljuder inom henne.

”Tror du inte att Jesus är mäktig att hela dig? Tror du inte att det finns kraft i Lammets blod?” Orden leder till ett beslut att överlåta sin hälsa endast i Guds händer och efter att ha tillfrisknat börjar Maria Lindgren också att be för andra sjuka människor.

Men några mirakler får hon inte se. Vägen är fortfarande lång. Den ”kraftigt utvecklade gåva att bota sjuka” som omnämns i minnesskriften skulle en dag få återsvall utanför Sveriges gränser. Skaror av människor skulle strömma till det vilohem Lindgren kom att grunda för sjuka att få förbön.

Men den skulle inte födas utan eget lidande. Först efter att själv fått uppleva ett andra övernaturligt tillfrisknande skulle Maria Lindgren på allvar kliva ut i helandets tjänst.

​1902. Det har gått tolv år. En svårt sjuk affärsinnehavare släpar sig till en uppbyggelsekonferens i Närkes största stad. Hon är 46 år gammal, nyligen änka och fembarnsmor. Det är med möda hon tar sig igenom gudstjänsten. Fötterna domnar av. Hon känner sig nästan förlamad.

Men det förväntade helandet – det hon kommit dit för – uteblir, och besviken får Maria Lindgren med tunga steg vända hemåt, med cancern kvar i kroppen. Då får hon den syn som ska förändra hennes – och många andras liv.

För det under som uteblev i Filadelfia sker i stället på Storgatan. I en inre syn får hon se hur en stor mängd människor – från olika folkslag, både troende och icke-troende – strömmar till.

Och samtidigt upplever hon en ström av kraft gå från huvud och ner genom hela sin kropp. ”Jag blev helad mitt på gatan”, skulle hon själv skriva om händelsen.

​Nu skulle så den märkliga rörelse som uppstod kring Maria Lindgrens gåva att bota sjuka ta sin början. Så här beskriver Filadelfiaförsamlingen det några år senare:

”Att Gud gjort verkliga under, därom vittna de reliker i form av käppar, kryckor, bråckband och bandage vilka förut brukats av sjuklingar och krymplingar, men som nu finnas förvarade för eftervärlden, bevisande att Gud är densamme än som fordom då han genom Jesus Kristus gjorde under och tecken bland folken.”

Nyheterna om undren spred sig. Inledningsvis skulle Maria Lindgren resa i väg över landet och be för människor. Som den gången hon får bud att åka till Arboga och be för en kvinna som ligger för döden. Det kommer blod ur kvinnans mun och läkarna menade att hon var bortom allt hopp.

Anhöriga önskade att Lindgren skulle be för hennes själ så att hon fick dö i frid. Men när hon kommer till platsen läser hon i stället Guds ord och ber för den sjuka kvinnan. Plötsligt upphör blödningarna.

En enorm kraft kommer över dem som var samlade i huset. Man ropar och prisar Gud, flera kommer till tro och genom detta helande utbryter en väckelse i detta område.

​Men fler och fler skulle snart ta sig till Örebro –  så många att det egna hemmet inte räckte till för att ta emot dem. Svaret blev Betaniahemmet – ett slags rehabiliteringshem där människor fick hälsan tillbaka genom förbön i en vilsam miljö.

Många berättar om hur de blivit friska när hemmets föreståndare i stillhet, men fylld av tro, smorde dem med olja och bad för dem. Återkommande är historier om människor som inte läkarna kunnat hjälpa.

Ett sådant exempel är Emelia Carlström, en kvinna som bland annat led av blodproppar i benen och utskrivits från sjukhus som invalid. Själv hade hon bett Gud att befria henne genom döden. Men så kom hon till det som hon kallar för ”fru Lindgrens sjukhus”.

​”Jag var såsom halvdöd men då blev jag behandlad enligt Guds ord med olja, bön och händers påläggning. Jag blev frisk och alla sjukdomar flydde från min kropp i ett nu och mina krafter växte så underbart att jag efter tre dagar ej behövde ligga en enda timme utan kunde vara uppe hela dagen. Det som var omöjligt för människor, det gjorde herren Jesus med mig den dagen då jag sökte honom.”

​Maria Lindgren skulle komma att få en av de starkaste – men kanske minst uppmärksammade – helandejänsterna i svensk kyrkohistoria, en slags kvinnlig motsvarighet till Karlstadspredikanten Fredrik Boltzius.

Samtidigt tar vi från hennes liv med oss att helande inte är reserverat en särskild grupp människor, friställda från vardagens bekymmer eller lidanden. Lindgren var medelålders, änka med ansvar för fem barn och egenföretagare när Gud ledde henne ut i tjänst.

Och vi tar också med oss att undren sker i ett hem. Valet av en bostad som platsen för förbön vittnar om omsorg om själsligt och kroppsligt nedbrutna människor som också behöver vila. Och dessutom: det verkar föra oss i kontakt med urkyrkan.

Den första andeutgjutelsen i den kristna historien – då när miraklernas Ande trädde in i historien – var just i övervåningen av en bostad, och bostäder blev de första troendes gudstjänstlokaler. I kristen tro går det inga vattentäta väggar mellan hem och kyrka. Eller himmel och jord.

En septembernatt 1926, några år innan hennes egen bortgång, får Lindgren en profetisk dröm. ”Jag drömde att himlen öppnades men Jesus fanns ej där.”

Hennes egen tolkning av den nattliga synen är att det finns en risk att stanna vid ett introvert församlingsarbete: ”Att sträva efter antal i församlingen och yttre former och ej komma ut i arbetet att vinna människor”, skriver hon.

Svaret på Jesu ”frånvaro” i himlen omvandlades i Maria Lindgrens liv till ett djupgående engagemang för andra människors väl – i synnerhet deras fysiska och psykiska helhet. Där var Jesus närvarande.

​Och där är han än i dag.