Bibeln och psalmboken har präglat det svenska folket

I det reformatoriska Sverige fick Bibeln en central plats. För folkets bästa översattes först Nya testamentet och sedan hela bibeln till svenska. Nya testamentet utkom 1526 och hela bibeln, den så kallad Gustav Vasas bibel, 1541. Dess språkliga utformning kom att starkt påverka det svenska språkets utveckling.

I den bibelkommission som sedan tillsattes 1615 återfinns bland annat biskop Johannes Rudbeckius. Resultatet av kommissionens arbete blev Gustav II Adolfs kyrkobibel, som utkom 1618. Professor Hjalmar Holmquist har beskrivit den som ”ett värdigt monument över Sverige som ett protestantiskt land, där Bibeln stod över allt annat”. Den stod i enhetens tjänst.

Det gjorde även bibelutgåvan från 1703. På denna utgåvas titelblad stod: ”Biblia, Thet är All then heliga skrift på swensko; efter konung Carl den Tolftes Befallning”, och den kallades därför i allmänhet Karl XII:s bibel. Även denna var en praktutgåva, men rent språkligt var den en obetydligt reviderad upplaga av Gustav Vasas och Gustav II Adolfs bibelutgåvor.

Den kom att officiellt gälla i drygt två sekler framöver och ersättes först 1917, av Gustav V:s bibel. Den, i sin tur, ersattes av Bibel 2000, som även den var en statlig angelägenhet. Översättningen genomfördes av den statliga Bibelkommissionen på uppdrag av Sveriges regering.

För den vanliga sockenbon var det länge en omöjlighet att inköpa en bibel. I stället blev det katekesen, som komprimerade Bibelns centrala budskap, som blev folkets lärobok. Så också psalmboken, som relativt tidigt blev mycket spridd.

Bibeln var i jämförelse rejält dyr. Enligt en beräkning trycktes den under 1700-talet i cirka 164 000 exemplar i Sverige. Detta kan jämföras med de 250 upplagor som 1695 års psalmbok utkom i, innan denna avlöstes av 1819 års psalmbok. Sammantaget hade den då tryckts i cirka 1 500 000 exemplar.

I såväl katekes som psalmbok var det Bibelns budskap som skulle förmedlas. Och det var detta budskap som skulle läras ut och läras in.

Så kunde exempelvis Kyrkolagen 1686 (kapitel 2, paragraf 10) betona att: ”Prästerna skola hålla vissa längder på alla sina åhörare, hus ifrån hus, gård ifrån gård, och veta besked om deras framsteg och kunskap uti deras kristendomsstycken, driva med flit därpå, att barn, drängar och pigor lära läsa i bok och se med egna ögon, vad Gud i sitt heliga ord bjuder och befaller.”

Bibeln blev livets tolkningsnyckel för hög och för låg. Efter slaget i Narva 1700 kunde exempelvis Karl XII jämföras med David och den ryske tsaren med Goliat. Psalmsången fick lovsångskaraktär: ”Min själ ska lova Herren”, och ”O, Gud, vi lova dig”.

Kung Karl XII själv var känd för att ofta bruka sin bibel. Kungens hovpredikant, Jöran Nordberg, förklarade:

”Biblien läste Hans Maj:t gemenligen först om morgonen, när han stod upp; ibland ock sön- och helgdagar efter aftonsången, när han var allena. Till år 1708 om hösten hade Hans Maj:t i fält läsit Bibeln fyra gånger igenom och med egen hand uppskrivit dag och datum, när han begynt och när han slutat, men sedan tog han det bladet bort, av orsak, som hans egen utlåtelse var: någon skulle kanske tänka att jag ville skryta därmed.”

Professor Hilding Pleijel skriver att mycket talar för att stora delar av folket följde detta kungliga exempel, på samma sätt som Karl XII tycks ha följt sin egen fars.

Även i nederlagen blev Bibeln till styrka. Efter nederlaget i Poltava 1709 skriver en fången officer, J A Clodt: ”Det jag på denne miserable orten utstår och lider, separerat av alle vänner, chikanerat av våre fiender … undfinner jag mera än det jag kan beskriva, så att, om jag intet av Gud och hans heliga ord tröstat vorden, hade ock längesedan varit ute med mig själv.”

Genom pietismen underströks att Bibeln, inte minst dess nytestamentliga delar, skulle inta en än mer central plats i människornas vardagsliv. Predikningarna skulle förklara Bibeln och lekfolket skulle uppbyggas genom bibelstudier.

Men för att undvika ett ”skadeligt och tygelfritt fritänkeri”, för att använda ord från Linköpingsbiskopen Petrus Filenius vid prästmötet 1673, var uppmaningen att själva dagligen bruka Bibeln.

I konventikelplakatet 1726, som förbjöd konventiklar – det vill säga privata religiösa sammankomster utan medverkan av församlingens präst – fanns även en rad uppmaningar. En sådan var att husfar och föräldrar skulle undervisa sitt husfolk i den kristna läran genom att se till att katekesen blev läst och förstådd. De uppmanades förhöra folket om söndagens predikan och att varje dag läsa ur Bibeln eller andra ”gudeliga” böcker.

De ortodoxa och pietisterna var ense om Bibelns centrala plats, även om de kunde hamna på kollisionskurs i enskilda frågor.

Även för den pietistiska herrnhutismen var Bibeln central, och som professor Anders Jarlert påpekat fick denna rörelse en stor betydelse för 1800-talets svenska fromhetsliv – med dess Kristusfromhet, betoning på omvändelse och intresse för mission. Den inspirerade inom- och utomkyrkliga väckelser.

Ett utflöde av den Bibel- och Kristuscentrerade fromheten var bibelsällskapen. Svenska bibelsällskapet grundades 1815, och fyra år senare fanns det biträdande bibelsällskap i samtliga stift. Att det fanns intresse för dessa initiativ även bland samhällets övre skikt är tydligt.

Vid bildandet av Bibelsällskapet i Linköping valdes biskop von Rosenstein till ordförande. Bland ledamöterna återfanns lektor Marcus Wallenberg, hovmarskalken greve Henrik Falkenberg, överstelöjtnanten friherre Israel Lagerfelt, kammarrådet J O Hertzman, prosten Anders Collberg, borgmästare M Weibull, och kyrkoherde Christian Stenhammar.

På brittiskt initiativ hade Evangeliska sällskapet bildats några år tidigare (1808). Detta verkade också för spridning av biblar och bibeldelar. Man lät även trycka småskrifter med lättfattligt evangeliserande och kristligt uppbyggligt innehåll. Dessa spreds med hjälp av både präster och lekmän.

Vidare bildades Fruntimmersbibelsällskapet 1820. Det hade som syfte att dela ut en bibel till varje brudpar för bruk i det nya hemmet. Så spred de svenska sällskapen biblar och Nya testamenten. Vid 1800-talets mitt räknar man med 651 000 exemplar.

Så hade nu även Bibeln, inte endast i komprimerad katekesform eller via psalmboken, blivit en svensk folkbok – en bok som var en självklar referenspunkt för liv och livstolkning, en grundbult i byggandet av ett tillitsbaserat samhälle.