Amish och Plymouth - kult eller sektvarning?

Det finns stora likheter mellan Amish-folket och Plymouth-bröderna. Denlilla slutna kristna gruppen Plymouth-bröderna befinner sig imediafokus. Gunnar Hillerdal kunde nog inte ana att han skulle liggarätt i tiden, som det heter, när han i somras gav ut en bok om dennamärkliga rörelse, som inte ges särskilt tydliga konturer, trotsomfattande försök av författaren att kartlägga den.Detfinns stora likheter mellan Plymouth-bröderna och en annan slutenkristen grupp, Amish-folket i USA. Men medan Amish numera uppbärkultstatus och omfattas med tydligt positivt intresse, sesPlymouth-bröderna som bisarra och snudd på farliga för sina barn.

Båda grupperna är starkt inåtvända och ser sig själva som utvaldagrupper, vars renhet ska bevaras genom isolering. Båda har från börjanvarit missionerande rörelser, men har övergått till en avskärmandeinställning. Båda grupperna växer trots det i antal, på grund av sinastora familjer.
Båda tar avstånd från samhälleligt engagemang, avstår från att rösta och är inte medlemmar i några organisationer.
Båda betonar lekmannaskapet och familjen, båda betonar handens arbeteoch är negativa till teoretisk utbildning. Båda förordar en enkellivsstil och tar avstånd från till exempel radio och tv i hemmen.

Båda grupperna har också hamnat i inflammerade skolstrider. För amishsdel är den striden vunnen och avklarad för flera decennier sedan, mennär den pågick var den intensiv. Amish-befolkningen bor på landsbygdeni några av USA:s delstater och deras barn gick tidigare i kommunalskola.
När en stor skolreform på 50-talet innebar att de smålandsbygdsskolorna lades ner, startade Amish egna skolor, de kunde intetänka sig att deras barn skulle bussas till städer och samhällen långtbort. De färdas av princip endast med häst och vagn.

Myndigheterna reagerade med stor brutalitet. Fäder sattes i fängelse,små skolbarn jagades bokstavligen över fälten för att transporterastill skolan.
Men amish vann till sist striden. Idag är det ingen som ifrågasätterderas skolor. Värt att notera är alltså att anledningen till derasskolsatsning inte i första hand undervisningens innehåll.
Detsamma kan sägas om de svenska Plymouth-brödernas skolsatsning. Denhar inte gjorts för att ge undervisningen ett kristet innehåll, utanföratt ge barnen en trygg skolmiljö, med inriktning på en framtidaverksamhet inom det småskaliga näringsliv, där flertalet Plymoth-bröderär verksamma.

Kritikerna mot denna skolsatsning har dock skjutit in sig på gruppensspeciella särdrag och teologiska uppfattningar. Dessa är, menarkritikerna, så avvikande att de bör betraktas som skadliga för gruppensbarn. Det är därför angeläget att inflytandet balanseras genom attbarnen går i kommunal skola.
Kritikerna tycks alltså mena att det är bättre med fortsatt grovmobbning som flera av barnen utsatts för än en egen skola med högkvalité och möjlighet till utveckling.
I bedömningen av Plymouth-bröderna ger Gunnar Hillerdals färska bok,byggd på decennier av faktainhämtning, en ovärderlig grund. Många avbokens uppgifter är dock ungefärliga eller försedda med reservationer.Så svårt är det att beskriva gruppen. Hillerdal betonar att gruppen haren klar förankring i kristen bibeltrogen tradition, men den harsamtidigt särdrag som för andra kristna framstår som märkliga ochextrema.

Dit hör främst det så kallade måltidsförbudet, alltså attPlymouth-bröderna inte får äta tillsammans med andra människor, inteens med nära familjemedlemmar, till exempel hemmavarande barn som inteanslutit sig till gruppen. Kring denna stränga regel som infördes på60-talet har det stått strid också inom rörelsen.
Många lämnade när den infördes, men många fogade sig också. Regeln bleven test på lydnad, som säkerligen var kännbar för de allra flesta.

Det intryck man får av Hillerdals sammanställning är just att lydnadentill en internationell, enligt gruppen av Anden utsedd, ledare, ärteologins kärna. Gruppen ska klara att foga sig i de direktiv somkommer uppifrån.
Församlingstukten är hård, den som inte lyder utesluts. Därigenomskapas givetvis ett alldeles speciellt klimat och mycket hård kontrollöver medlemmarna. Att lämna rörelsen är förenat med stora uppoffringaroch påfrestningar. Mycket få tar numera också det steget.

Hur kan då en grupp som denna, med uppskattningsvis under femhundramedlemmar, överleva i dagens samhälle? Mänskligt sett verkar detomöjligt.
Men liksom Amish-befolkningen som för hundra år sedan uppgick tillhögst 5000 personer men idag räknar kanske 300 000 medlemmar, ökarPlymouth-brödernas antal i Sverige. Anledningen är att man, liksomAmish, betonar familjen och barnen. Familjerna är långt mer barnrika äni övriga samhället, och det får effekt på gruppens storlek och styrka.
Till detta kommer en intressant omständighet som Hillerdal redogör för.Kontakterna med bröder i andra länder är intensiv, vilket lett till attmånga unga i gruppen söker sin äktenskapspartner utanför Sverige. Detfinns alltså inte heller här några skäl att söka sig utanför den egnagruppen.
Slutenheten tycks alltså kunna bestå. Man kan, med de kritiker somkrävt insatser mot den nystartade skolan, se att detta kan varaproblematiskt för de barn som växer upp inom rörelsen.
Samtidigt måste man ställa frågan: ska samhället verkligen ha rätt attingripa mot en grupp medborgare i samhället som tar hand om sina barnoch om andra som behöver hjälp och omsorg inom gruppen, på ettföredömligt sätt, som fostrar barn som inte kommer att ligga samhällettill last, som blir dugliga samhällsmedborgare, utan problem i form avmissbruk, brottslighet eller psykisk ohälsa?