I den förra artikeln (13/10) berättade vi om svenska helandepredikanter och väckelserörelser som i slutet av 1800-talet praktiserade helande genom bön, och rörelser där tungotal förekom. Den kanske mest spektakulära ”pre-pentekostala” väckelserörelsen i Sverige var ”Sprängbataljonen”.

Denna bildades 1894 i svallvågorna av en väckelse inom Frälsningsarmén i Eskilstuna och kännetecknades av profetior och förkunnelse om frälsning, andedop, helande och Jesu återkomst. Rörelsen försvagades efter en kris 1901, men många av medlemmarna sökte sig till pingströrelsen efter att denna börjat ta form efter 1906.

I bokform är det enda som finns utgivet om Sprängbataljonen Marianne och Roland Gäreskog bok Sprängbataljonen: En tidig pingströrelse, skrifter utgivna av Insamlingsstiftelsen för pingstforskning.^* I boken redovisas tillgängligt källmaterial. och rörelsens historia och teologi skildras på ett översiktligt och lättillgängligt sätt. Det finns också referenser till Sprängbataljonen i olika memoarer, bland annat Lewi Pethrus Medan du stjärnorna räknar (1955) och Harald Gustafssons I backspegeln (1983), samt i en roman av Moa Martinsson (Mor gifter sig, 1936).

I takt med att forskning om ”pre-pentekostala” rörelser växer i USA och andra länder, har även intresset vuxit för denna tydligt ”pre-pentekostala” svenska rörelse. Det fanns minst ett tiotal församlingar och nätverk i USA som före 1906 uppvisade en spiritualitet som kan beskrivas som ”pre-pentekostal”. En del av dessa återfanns i svenskamerikanska miljöer, och det är därför inte överraskande att pingstväckelsen spreds så snabbt till Sverige.

Men det fanns således också en inhemsk svensk rörelse av liknande karaktär.

Sprängbataljonens grundare och ledare var paret Karl (1862–1927) och Julia (1868–1953) Dufberg. Karl växte upp på Gotland och anslöt sig efter flytt till Stockholm 1884 till S:t Peters metodistförsamling. Han kom snart i kontakt med den nyetablerade Frälsningsarmén i huvudstaden, och där upplevde han det som han betecknade som sitt ”andedop” under en av ”arméns” bönenätter.

Karl kände sig därefter kallad att bli en soldat i Frälsningsarmén och antogs 1888 som kadett vid dess krigsskola. Från 1889 kom han att förestå kårer i Mellansverige och befordrades till kapten i Frälsningsarmén. Dufberg hade betydande framgångar som en helgelseinriktad väckelsepredikant och hans möten verkar ha samlat fulla hus vid de kårer han tjänade.

Under 1892 var han verksam i Frälsningsarméns andra kår i Stockholm då en andeutgjutelse skedde.

Det rapporterades i Stridsropet: ”Gud är med oss på ett mäktigt och underbart sätt. Den helige Ande kommer öfver oss och botar såväl andligen som lekamligen kranka. Du skulle komma in i soldatrummet en måndags- eller fredagskväll mellan 9:30–10. […] När du kommer in, mötes du af en syn, som du aldrig skall glömma. På plattformen ligger kaptenen utsträckande sina händer, välsignande en skara törstande och hungrande själar, hvilka gråtande ha kommit fram, dels för att genom den Helige andes dop undfå ny kraft till seger, dels för att blifva af med någon kroppslig sjukdom.” 

Under januari och början av februari 1893 bad kåren enligt Stridsropet för 172 personer som sökte omvändelse och frälsning. I slutet av 1893 kallades Karl Dufberg att bli kapten över kåren i Eskilstuna, vilken bildats några år tidigare i samband med en väckelse. I Eskilstuna träffade han Julia Dahlgren från Nyköping, vilken något år senare skulle bli hans hustru. Hon var 26 år, var en av de kvinnliga soldaterna i kåren och hade något år tidigare upplevt ett omvälvande andedop.

Under Karls ledarskap växte Julias frimodighet och hon började förmedla profetior och syner. Avgörande blev en syn där hon såg en ny armé med en ny uniform, vilken var en tydligt modifierad version av Frälsningsarméns. Soldaterna hade bland annat en huvudbonad med texten ”Herren är nära”.

Samtidigt predikade Karl om Joelsprofetian (Joel 2), som ju handlar både om Andens utgjutande (”era söner och döttrar ska profetera och era gamla män ha drömmar”) och en mäktig armé i den yttersta tiden. Visionen av den nya armén och väckelsen som samtidigt pågick i kåren i Eskilstuna ledde snart till en brytning med Frälsningsarmén och grundandet av en ny rörelse, ”Sprängbataljonen”, eller ”Herrens här”.

Profetiska tilltal och predikan om helbrägdagörelse genom tro, liksom att mötesdeltagare föll till golvet under Guds kraft, blev nu vanliga inslag i väckelsemötena. Även tungotal började förekomma.

Den formella orsaken till brytningen med Frälsningsarmén blev emellertid det äktenskap som Karl och Julia ingick 1894. Enligt Frälsningsarmén fick officerare endast ingå äktenskap som dess ledning godkänt. I realiteten betydde dock också Frälsningsarmé-ledningens växande kritiska hållning till den nya spiritualiteten stor roll. Särskilt gällde det den myckenhet av profetior som förekom i mötena, inte minst genom Julia.

Rörelsen var påtagligt ”pre-pentekostal” genom att både tungotal, profetia och helande förekom. Andedop kopplades inte samman med tungotal utan med någon form av stark andlig upplevelse. Allt detta tillsammans med stark omvändelse- och helgelseförkunnelse gjorde att den nya rörelsen fick stor uppmärksamhet.

Genom intensiv mötesverksamhet bildades under de följande åren församlingar i Eskilstuna, Jönköping, Linköping, Norrköping, Göteborg, Uppsala och Katrineholm. Den nya rörelsens praktiska teologi kom snart att skilja sig från Frälsningsarméns och närma sig baptisternas. Makarna Dufberg företrädde nu en församlingssyn som inkluderade såväl äldste som nattvard och dop.

Söndagen den 27 maj 1894 genomfördes den första dopförrättningen i Mesta utanför Eskilstuna inför cirka 600 åskådare, enligt Eskilstuna-Kuriren. Stockholm blev rörelsens högkvarter och där bosatte sig Karl och Julia Dufberg 1894.

Liksom i Eskilstuna blev den mediala uppmärksamheten stor och många kom till Sprängbataljonens möten. Antalet medlemmar i de olika församlingarna verkar ha varit betydligt mindre än antalet som besökte rörelsens möten. Detta var dock inte så konstigt eftersom medlemsintagningen var en process med flera steg. Men med tanke på den uppmärksamhet som rörelsen fick, och de församlingsbildningar som kom till stånd, fanns ett embryo till en ny kyrka.

Sprängbataljonen hamnade dock redan 1901 i en kris, från vilken den inte återhämtade sig. Bakgrunden var att pionjären, Karl Dufberg, hade fallit i synd. Detta ledde till att den offentliga församlingsverksamheten i stort sett avvecklades. Men bönegrupper fortsatte att mötas och sommarmöten anordnades årligen ända fram till 1960. Hjälmsätter utanför Katrineholm var ofta platsen för dessa.

När pingstförsamlingar sedan började bildas sökte sig grupper med rötter i Sprängbataljonen till dem, bland annat till Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.

Lewi Pethrus gav rörelsens medlemmar ett gott betyg i en artikel i Evangelii Härold (2 september 1954): ”Från början var Sprängbataljonens folk frimodiga och brinnande själar. De hade fått idén om en bestämd uniform med sig från Frälsningsarmén, och på sina huvudbonader hade såväl män som kvinnor orden: ’Herren är nära.’ De voro utsatta för mycket motstånd, hån och förakt, och de härdades och blevo fasta i sin tro på Jesus.”