Genom reformationen delades Europa upp. Politiska, ekonomiska, sociala och teologiska faktorer hade berett marken, och nya konstellationer framträdde.
Martin Luthers reformatoriska tankar såg dagen, inklusive tvåregementsläran; så också Ulrik Zwinglis och Jean Calvins teokratier i Zürich respektive Genève. I alla tre fall var brottet med påven och den Romersk-katolska kyrkan radikal.
Stora delar av den Romersk-katolska kyrkans tillgångar lades i nya händer i de reformerade områdena, så också i Sverige, och dess politiska makt bröts samtidigt i dessa områden.
I Wittenberg hade två bröder från Örebro, smedsönerna Olof (1493–1552) och Lars Petersson (1499–1573) – mer kända som Olaus och Laurentius Petri – bedrivit studier i Tyskland, bland annat vid det år 1502 nybildade reformatoriskt inriktade universitetet i Wittenberg, där Martin Luther och hans gode vän och medreformator Philip Melanchthon (1497–1560) verkade.
Olof promoverades i februari 1518 till magister vid detta lärosäte, som i dag benämns Martin-Luther-Universität Wittenberg-Halle.
Efter hemkomsten till Sverige i november 1518 kom Olof till Strängnäs, omkring nyåret 1519, och tillträdde där som biskop Mattias Gregerssons kansler och stiftets arkivarie. Gregersson kom emellertid inte långt senare att tillhöra de som avrättades i Stockholms blodbad, i början av november 1520.
Samma år kom Olof att vigas till diakon och verka som lärare vid Strängnäs domkyrkoskola. Han uppmärksammades för sina reformatoriska bibelföreläsningar, i vilka han underströk att bibelordet höll där påvekyrkan svek (genom avlatshandel, moraliskt förfall, med mera).
Olof fick i sin undervisning stöd av sin chef, Lars Andersson/Laurentius Andreæ (död 1552), ärkedjäkne och stiftets förvaltare, som också han studerat i Tyskland. Denne sägs ha introducerat Olof för Gustav Vasa, som den 6 juni 1523 valts till kung vid riksdagen i Strängnäs.
Vad vi förstår såg den nyvalde kungen en potential i Olofs reformatoriska förkunnelse och att den kunde tjäna kungens politiska och ekonomiska syften.
I Luthers tvågregementslära undervisas att Gud styr världen, dels genom det andliga regementet (Kyrkan/kyrkoståndet), som ska predika och arbeta för människornas frälsning som sker av nåd – genom tron allena (och åstadkomma en iustitia christiania), dels det världsliga regementet (det politiska ståndet och hushållsståndet), som ska arbeta för att skapa ett gott eller rättfärdigt samhälle (iustitia civilis).
Som verktyg har kyrkan evangeliet och staten svärdet (lagar och rättssystem). Kungen uppfattande att han kunde bruka denna lära för att frånta kyrkan dess världsliga egendomar och makt, vilket han också kom att göra – med brutala medel!
Åter till Olof, som 1524 kallades till tjänsten som sekreterare i Stockholms stad. Inte minst genom sina predikningar (som diakon) spred han reformatoriska tankar i staden.
Att han inte endast hade ett reformatoriskt sinnelag i frälsningsfrågor visade sig tydligt året därpå, då han mot den kanoniska rättens regelverk gifte sig med en borgardotter från Stockholm, Kristina.
Olof var en god pedagog och i de skrifter han författade kan man se att han i läromästaren Luthers anda energiskt och konsekvent drev den bibliska tanken att människans frälsning inte kan förtjänas utan är en Guds gåva, som endast kan tas emot av nåd genom tron på Jesus Kristus.
Det avlats- och botsystem som den romersk-katolska kyrkan brukade i hans samtid såg han som hinder för människor att komma till Gud. Kyrkan behövde reformeras och budskapet måste tydligt förkunnas: Himlens port öppnas endast för den som av nåd har en rätt tro på Jesus Kristus.
När det gällde tvåregementsläran skulle politikens och kyrkans uppgifter inte sammanblandas. Kungen skulle inte gripa in i kyrkans angelägenheter om förkunnelsen var rätt – men kunde göra så om detta inte var fallet. Den politiska makten, å sin sida, skulle granskas av det andliga regementet, utan att befogenheterna sammanblandades.
Var regenten, i Sveriges fall kungen, en rättfärdig konung, en rex iustus? Kungen skulle svara för sitt styre – både inför Gud och inför sina undersåtar. Hans uppdrag var att i allt följa Gud och Guds lag för det gemensammas bästa.
Denna tanke exemplifierades i kröningspredikan i Uppsala domkyrka 1528, under vilken Olof förkunnade: ”Gud haver skickat konungen för folkets skull och icke folket för konungens skull ... Den som vill vara en kristen furste, han måste visserligen lägga bort den meningen, att han vill vara en väldig herre över sina undersåtar och regera dem efter sitt eget sinne, sig själv till godo och gagn, förty om han haver en sådan mening, då är han icke en rätt kristen, och en tyrann över Guds allmoge.”
Även undersåtarna skulle uppföra sig kristligt gentemot den av Gud tillsatta överheten. Underdånigt, men för den skull inte okritiskt. Olof hade alltså det gemensamma bästa för ögonen, och samhällsmedborgarna betraktades som fullvärdiga bemyndigade människor.
Det fanns här ett förstadium till demokratiskt tänkande vad gäller maktens mening och mål, dock inte rörande dess utövning.
Olof blev 1531 kungens kansler. Men genom sin kritik av kungen, som gjorde klara övertramp in på det andliga regementets område föll han, liksom vännen Lars Andersson, i onåd. De dömdes till döden, men benådades.
Sina sista år ägnade Olaus Petri åt prästerlig tjänst och var även sysselsatt med sin Svenska krönika. Det var ett allvarligt försök att ge en objektiv historieskildring, men den var fruktad och motarbetad av kungen.
Brodern, Lars Petersson (Laurentius Petri), som också spelade en avgörande roll för reformationen i Sverige, kom att verka som den förste evangeliske ärkebiskopen i Sverige, åren 1531–73. Laurentius Petri hade bland annat ansvar för att hela Bibeln kom ut på svenska 1541.
Men det som framför allt engagerade honom var arbetet på en ny kyrkoordning för den svenska kyrkan, vilken fastställdes 1572 av Johan III.