I förra artikeln tog jag upp hur Gud på 1880-talet tog två nödvändiga steg – nödvändiga för att han ska kunna gå i mål med sina planer för mänskligheten och jorden: (1) Sionismen föddes. Den första sionistiska bosättningen i dåvarande Palestina grundades. (2) Den messianska rörelsen återuppstod. För första gången sedan 300-talet grundades en självstyrande församling för Jesustroende judar.

Men det var i Moldavien. Och Jesus kommer inte tillbaka förrän han hälsas välkommen som Messias av judarna i Jerusalem (Matt 23:37). Alltså måste det till messianska församlingar i Israel. Som predikar Jesus som Messias.

Det finns det i dag! Jesus upphöjs och förkunnas om inte överallt i landet så på väldigt många platser. Och via internet-tv och på sociala media. Den messianska rörelsen växer! Men ännu så länge omfattar den inte fler än 15 000–20 000 av Israels runt sju miljoner judiska medborgare – alltså cirka 3 promille.

Gott så. Men det kommer säkert att vara fler än tre promille som välkomnar Jesus.

Det tror syskonen i Israel också. De satsar allt de har på att vara Jesu vittnen – fast det är tufft. Ortodoxa grupper gör det så svårt för dem som de bara kan. Och vi, i de icke-judiska kyrkorna, har gett dem ett hopplöst utgångsläge. Efter all antisemitism i historien är den allmänna förståelsen i Israel än i dag att alla Jesustroende är ”kristna” – och att ”kristen” är samma sak som icke-jude.

Med en underton av anti-jude, alltså antisemit.

Så den messianska rörelsen måste markera sitt oberoende av kyrkorna och sin judiskhet. Den insikten präglade mannen som grundade den första messianska församlingen i Jerusalem i modern tid. Jag kallar honom ”Israels bortglömde Mose” – det är inte särskilt många i landet som känner till honom.

Han hette Moshe Ben-Meir och hade nära band med Norden. Moshe predikade ofta i Norge, Sverige, Finland, och var under de sista åren av sitt liv gift med en finska.

Moshe var ortodoxt skolad, och när han som ung hittade ett Nya testamente på gatan i Gamla stan i Jerusalem, konstaterade han efter bara en sida att detta var ett judiskt verk. År 1925 planterade han med två andra pionjärförsamlingen, den första på 1 500 år som leddes av judar.

Efter bara fyra år var den kvävd till döds – av den kristna ”judemissionen”. Men början var gjord. Och det Gud påbörjar det slutför han.

Nej, för Moshe var det inte aktuellt att ”bli kristen”. Han skrev i sin biografi From Jerusalem to Jerusalem: ”Herren Yeshua kom inte för att grunda en ny religion utan för att bekräfta Mose och profeterna.”

När han blickade framåt var han lika tydlig. ”Jesus kommer åter när Israel kallar”, predikade Moshe, bland annat på en konferens i Ljungskile 1959, och hänvisade till Jesu egna ord: ”Härefter kommer ni inte att se mig förrän ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn” (Matt 23:39; min betoning). Det sistnämnda en klassisk Messiashälsning.

Om inte Jesus vänder åter förrän judarna i Israel välkomnar honom som Messias, har vi all anledning att engagera oss för de messianska församlingarna i landet. För hur skulle israelerna komma till tro om ingen predikade? Och vem skulle göra det, om inte Jesustroende israeler?

Och, vad skulle det bli av vår framtid, om inte Jesus kom tillbaka?

Paulus profeterade att när tillräckligt många judar kommer till tro ska Gud ge oss icke-judar ”mycket mer” än han redan gett (Rom 11:12). Är vi överens om att Sverige och världen behöver mycket mer av Gud?

Alltså: Gör vi detta? Knyter nära band mellan oss i Norden och messianska församlingar i Israel? Som Moshe gjorde.