Göteborg -88
1988 inbjöds John Wimber, Brent Rue och andra Vineyardledare av biskop Bertil Gärtner, som talare till en ledarkonferens i Lisebergshallen i Göteborg. Temat var Evangelisation i den helige Andes kraft.
Betoningen låg på att Guds Ande föder en längtan i oss att vittna om Jesus. I det nordiska perspektivet var detta oerhört betydelsefullt, eftersom många församlingar behövde bli utåtriktade på ett nytt sätt. Wimber ville se evangeliet predikat i Andens kraft, så att människor genom ett Gudsmöte kom till tro och omvändelse. Han uppmanade oss att be en urkristen bön: ”Kom helige Ande”. Vi blev bönhörda!
Mötet med Wimbers undervisning påminde om Jesusfolkets hängivna tro. Den hade Bibeln som grund och betonade att varje kristen är kallad att leva och tjäna i Andens kraft. John Wimber sökte alltid vara radikal, mitt på vägen. En radikal Jesusefterföljelse utan att vara extrem åt något håll. I det arbetsmaterial som alla konferensdeltagare fick, konfronterades en liberal grundsyn med Bibelns auktoritet. Wimber utmanade alla att göra upp med den världsbild som säger att ingenting övernaturligt kan ske; för Gud är ingenting omöjligt! Guds rike bröt igenom redan när Jesus uppenbarade vem Gud är. Budskapet på konferensen var att Guds rike bryter fram i dag på samma sätt, genom den helige Ande, med helande, frälsning och befrielse. Detta skedde i konferensen; den helige Ande kom!
Göteborg-90
Norden för Kristus var temat på denna konferens där ordförande i arbetsgruppen, biskop Bertil Gärtner, inbjöd alla som önskade att delta. Gärtner blev kritiserad av prästkolleger i landet för att han lät John Wimber medverka. Wimber kallades ”Djävulsutdrivaren” av dessa präster, men Gärtner svarade lugnt att Wimbers uppgift var att tala om helgelse. Carl-Gustaf Stenbäck, kyrkoherde och ordförande i Oasrörelsen, hade burit visionen för konferensen. Han upplevde att situationen i kyrkan var som för Nehemja där förödelse rådde i Jerusalem. Visionen var en storsamling där Herren själv fick trösta, stärka, hela och utrusta sitt folk för att vi tillsammans skulle kunna delta i hans kyrkas uppbyggnad.
Oasrörelsen var inte arrangör, även om Oasfolket utförde huvudarbetet av förberedelserna och konferensens genomförande. Michael Green, Kalevi Lehtinen, Lillemor Hallin, Gunnar Weman, Martin Lönnebo och John Wimber var några av talarna. New English Orchestra med en kör från England på runt 90 personer, ledde det mesta av lovsången. De som var med glömmer aldrig den musikal som ledaren, Nigel Swinford, gjort om Sverige utifrån Hosea 11.
Scandinavium fylldes med över 7 000 personer! Det var en unik nordisk och ekumenisk bredd, och man hade även ungdomsmöten på Rondo på Liseberg. Konferensen, där John Wimber var huvudtalare, kännetecknades av Guds folks fest inför Guds ansikte. Budskapet var detsamma som under Göteborg-88, nämligen att Guds kärlek i Jesus behöver delas i den helige Andes kraft. Vi uppmanades att lämna våra trygga platser för att gå ut på gator och torg. John Wimber bekräftade att han ibland drev ut onda andar och att auktoriteten att driva ut andar var en gåva som han var särskild tacksam för. Han uttryckte sorg över att det ansågs vara kontroversiellt.
Wimber hade oannonserat inbjudit en känd profet, Paul Cain. I ett av mötena gick Cain utanför sina givna ramar och gav profetiska ord och uppmanade sjuka personer att stå upp, varpå han bad för dem. Han kallade bland annat ut mig och min fru Lotta genom att nämna våra namn, och delgav Guds Andes ord till oss.
Kyrkans Tidning skrev sedan att ”USA-profeten sakligt och nästan blygt profeterade och helade från sin plats på podiet”.
Biskop Martin Lönnebo i Linköping kommenterade konferensens innehåll med att säga: ”detta är klassisk kristendom, Franciskus skulle sagt halleluja!”
När Carl-Gustaf Stenbäck senare skrev om Oasrörelsens framväxt, lyfte han fram betydelsen av de två konferenserna i Göteborg: ”Dessa stora ekumeniska konferenser i Göteborg var som plogbillar som plöjde mark i svensk kristenhet.”