Jonegård skriver att ”Bibeln inte är tydlig med vilken typ av organisation som är den ’rätta’.” Det håller jag inte med om. Den apostoliska undervisningen om hur en biblisk församling ska vara ”organiserad”, den har Paulus gett oss. Han beskriver inte en typ av organisation, utan han nämner vissa nödvändiga kriterier för den äldstekår som ska leda en nytestamentlig församling.

Dessa kriterier nämns i Titus­brevet 1:5–9 och 1 Timoteus­brevet 3 och handlar bland annat om att inte vara självgod, våldsam, girig eller missbruka vin och att enbart vara en kvinnas man. 

Tyvärr lider svensk frikyrklighet av ett obibliskt föreningsväsende. Kristi kropp är ingen demokrati, den är en teokrati! Jesus är huvudet på församlingen, inte årsmötet. 51 procent på ett årsmöte kan rösta bort vad som helst i en församlings grunddokument eller ordningsregler. 51 procent på ett styrelsemöte kan ändra på eller lägga till vad som helst som går emot Bibelordet. Så kan vi inte ha det. 

Majoritetsbeslutskyrkan bygger på människotankar (Matt 16:23) i stället för att uppenbarelsekunskap (Matt 16:17) avgör vad som är rätt och fel, sant och falskt evangelium i en sådan kyrka.

Enligt Apostla­gärningarna 6:1–5 ska äldstekåren helt ägna sig åt bönens och Ordets tjänst. Diakonin ska skötas av andedöpta människor som har vishet till att kunna ordna allt det praktiska på de bästa sätten. Dessa två grupper ska inte klampa in på varandras områden.

Nya testamentet säger ingenting om att apostlarna höll årsmöten, utsåg valberedning, och så vidare. Nej, allt i Guds rike ska ske ”på heder och tro”, på eget ansvar med andra ord (se 2 Kung 12:16; 2 Kung 22:7; 1 Krön 9:22, 26, 31).

Upplägget med valberedning har lett till att många som inte är kallade, utvalda och smorda av Gud, har blivit valda till förtroendeposter. Det är de äldste som ska utbedja sig av Guds ande vem han har utvalt till det ena och det andra, vem som ska kallas som talare, predikant, pastor, äldstebroder, bibellärare, och så vidare.

Kjell Sjöberg berättade att han ställde som krav på Centrumkyrkan i Sundbyberg när de kallade honom till pastor, att han skulle slippa vara med på sammanträden som inte var rena äldstemöten. Det beviljades honom och den församlingen växte i andlig styrka enormt under den tid han var dess pastor.

/Olof Amkoff

Magnus Jonegård svarar:

Tack Olof för din replik. I min kolumn skrev jag följande: ”Bibeln är inte tydlig med vilken typ av organisation som är den rätta.” Låt mig få tydliggöra vad jag menade. Jag tror att Olof och jag inte står så långt ifrån varandra.

Det går som en röd tråd genom Nya testamentet att församlings­ledare/äldste utses på ett teokratiskt sätt – Gud utser. I Timoteus­breven och Titusbrevet beskrivs de nödvändiga karaktärs­dragen dessa personer ska ha.

För att kunna fungera som församling i Sverige krävs att församlingen är registrerad som organisation. Detta för att till exempel kunna betala ut löner, inneha bankkonto, äga fastighet etcetera. Här kommer stadgar och styrelse in.

Hur organiserar vi oss då? Apostlagärningarna 6:1–5 är ett ypperligt bibelställe i detta sammanhang. Församlings­ledare/äldste ska, precis som Olof skriver, ägna sig åt bönen och Ordets tjänst. Det mer praktiska överlåts till församlingstjänare/diakoner.

Det finns minst två organisations­modeller som vuxit fram i svensk frikyrklighet som jag kan tycka är bibliska.

Den ena organisations­modellen innebär att styrelsen består av enbart församlingsledare/äldste. Dessa leder församlingen andligt sett, men får också ansvara för en rad praktiska frågor som inte är deras huvudsakliga uppgift. Många praktiska uppgifter kan delegeras, men de är fortfarande ansvariga. Denna modell finns i till exempel många trosförsamlingar och en del pingst­församlingar.

Den andra organisationsmodellen innebär att man har en församlings­ledning/äldstekår, vid sidan om styrelsen, som består av församlingsledare/äldste som får möjlighet att fokusera på Ordet och bönen. Styrelsen består av församlingstjänare/diakoner samt några församlingsledare/äldste ur församlings­ledningen för samordningens skull. Församlings­tjänare/diakoner fokuserar på alla praktiska frågor.

Denna modell är till exempel vanlig i många pingstförsamlingar men även inom Evangeliska frikyrkan (EFK).

Det finns för- och nackdelar med båda modellerna. I verkligheten finns exempel på fler organisatoriska varianter som bygger på dessa två modeller.

Det viktiga är att andligt ledarskap får utrymme att leda den andliga verksamheten.