Den revisionistiska tolkningen av Romarbrevet 1, som Niklas Piensoho ger uttryck för i sitt bibelstudium, utgår inte från skapelseberättelsen utan från Paulus samtid. Det är därför den rådande sexuella lössläpptheten, kombinerad med avgudadyrkan, som Paulus markerar mot, menar man. 

Men den tolkningen övertygar inte.

Paulus var främst en skrifttrogen jude. Därför bör han läsas i ljuset av Gamla testamente och hur det tolkades av den samtida judendomen – som hos Filo och Josefus – mer än utifrån de hedniska filosofernas diskussion om könsroller. Hela den samtida judendomen avvisade samkönade sexuella handlingar därför att de (1) strider mot naturen, vad Gud i skapelsen avsåg för människan, och (2) strider mot Skriften, vad skapelseberättelsen och Mose lag säger.

Den kände NT-forskaren E P Sanders skriver om Romarbrevet 1 att texten ”är ett helt otvetydigt fördömande av all homosexuell aktivitet”, och påpekar att Paulus ”var helt överens med Filo och andra diasporajudar” i den här frågan.

Den tolkning som Piensoho verkar ansluta sig till menar att Paulus beskriver människor ”vars aptit på sex blivit gränslös”. Problemet, enligt denna tolkning, är inte de sexuella handlingarnas samkönade natur utan den osunda plats som sexualiteten fått.

Det skulle innebära att Paulus inte har något att säga om människor som alltid upplevt sig sexuellt attraherade av samma kön och som önskar en trofast relation. Inför den typen önskningar är Bibeln tyst, eftersom frågeställningen inte var aktuell, menar Piensoho.

Men det stämmer inte.

Det Paulus avisar i Romarbrevet 1 är inte allmän sexuell gränslöshet, det som han i Galaterbrevet 5:19 beskriver med ordet ”liderlighet”. Det ordet betyder ”beteende som helt saknar moralisk återhållsamhet, vanligtvis sexuell lössläppthet”.

Men i Romarbrevet 1 är det en speciell gräns som överträtts: gränsen som Gud har satt runt sexualitet och äktenskap som en relation mellan en man och en kvinna.

Det är sex på andra sidan den gränsen som Paulus avser med orden ”män bedrev otukt med män” (v 27; B2000).

Historikern N T Wright menar: ”Som klassicist måste jag säga att när jag läser Platons symposium, eller när jag läser berättelserna från det tidiga romarriket om homosexualitetens utövande, då verkar det som om de visste lika mycket om det som vi. I synnerhet, vilket är en punkt som ofta missas, visste de mycket om vad människor idag skulle betrakta som långsiktiga, någorlunda stabila relationer mellan två personer av samma kön. Det är ingen modern uppfinning, den finns redan hos Platon … De kände till hela utbudet av alternativ.”

Piensoho ställer avslutningsvis den ärliga frågan: ”Är det tidsandan som håller på att äta sig in, är det sekulariseringen som tar oss? Eller är det den helige Ande som ger oss lite mer klarhet och ljus?” Jag är dessvärre övertygad om att svaret är tidsandan. Den revisionistiska tolkningen utgör inte en trovärdig läsning av Bibelns texter.

Däremot passar den som hand i handske i en sekulariserad och individualistisk kultur.