Peter Jarbratt föddes 1951 i Norrköping, där han även växte upp. Efter gymnasiet fick han jobb på Philipsfabriken, där han stod på fabriksgolvet och tillverkade tv-apparater.
I 20-årsåldern kom han i kontakt med den starkt framväxande vänsterrörelsen, som fått vind i seglen till följd av USA:s krig i Vietnam. Peter drogs med och blev aktiv inom proggrörelsen. Kommunist-Kinas ledare Mao Zedong blev hans politiska förebild.
– Tillsammans med några vänner startade jag Norrköpings musikforum, och två år arrangerade vi en musikfestival där olika proggband spelade, säger Peter till Världen idag.
Peter var även aktiv på andra sätt inom musikrörelsen, till exempel genom att vara ombud för proggtidningen Musikens makt.
Parallellt med detta var han en sökare. Han deltog i en kurs i transcendental meditation och läste böcker av Erich von Däniken, som hävdar att jorden vid upprepade tillfällen genom historien har fått besök av utomjordiska varelser, samt att mänskligheten har sitt ursprung på en annan planet.
Peters sökande skulle dock komma att ta honom i en helt annan riktning än han kunnat föreställa sig. Hans första gudsupplevelse skulle bli lite dramatisk.
Tillsammans med en kompis liftade han till London.
– Vi var ett gäng kompisar som på olika sätt tog oss dit, och vi träffades på Trafalgar Square. Några i gänget flög medan andra åkte bil, båt eller liftade. På hemvägen fick jag och kompisen lift med två tyskar i vår egen ålder.
Det visade sig att de hade klivit in i helt fel bil.
– Tyskarna var rejält berusade. Bilen gick i 120 kilometer i timmen genom små samhällen och byar, upp på trottoarerna och ner igen, minns Peter.
– Jag var livrädd och började be till någon som var större än oss själva. Vem det var visste jag inte, men jag bad till denna makt om beskydd och hjälp. Jag fick bönesvar och vi kom hem välbehållna.
Gud är ju allsmäktig och har skapat alla människor, hela jorden och universum. Var det ens möjligt för mig att komma i kontakt med den Allsmäktige?
Nu inleddes en kedja av händelser som skulle komma att lägga om växeln i Peters liv för alltid.
I mitten av 1970-talet startade en väckelse på Peters arbetsplats, Philipsfabriken, och flera av hans arbetskamrater blev frälsta. Väckelsen på fabriken var så stark och genomgripande att den till och med uppmärksammades i svensk media.
Peter hamnade ofta i diskussioner med sina nyfrälsta kollegor på jobbet. Det visade sig dock att hur mycket han än argumenterade med dem så hade de alltid svar på hans många frågor.
– En av de nyfrälsta var i mina ögon lite märklig. När jag frågade vad han skulle göra under helgen blev svaret: ”Det beror på vad Gud vill.” Om jag frågade vad han skulle se på tv på kvällen svarade han: ”Det bestämmer Gud”. Han svarade alltid lika konstigt, men jag respekterade honom för att han vågade vara så stark i sin tro.
En annan viktig händelse inträffade när Peter och hans kompisar såg ett tv-program från pingströrelsens konferens Nyhemsveckan. I programmet blev flera ungdomar intervjuade.
– Jag tyckte att de utstrålade en så stark livsglädje. Mina vänner skrattade åt dem och tyckte att pingstvännerna var konstiga, medan jag satt och blev imponerad av deras livsglädje när de blev intervjuade om sin tro på Gud.
Omärkligt, sakta men säkert, drogs Peter allt närmare en kristen tro och en personlig relation med Gud. Han, som kämpat för en socialistisk revolution, som inte växt upp i ett kristet hem och därför saknade all sådan bakgrund, var nu på god väg att förvandlas i en slags ”Jesusrevolution”.
– I samtalen jag hade med mina frälsta arbetskamrater växte så sakteliga en tro fram hos mig, säger Peter.
Han insåg att han förr eller senare skulle behöva ta det avgörande steget också.
Samma kväll som Peter överlämnade sitt liv till Jesus hade han haft ett långt samtal om Gud med en av sina kollegor. Arbetsdagen var slut sedan länge men kollegan stannade kvar för att samtala med honom, vilket imponerade på Peter.
– Jag hade bestämt mig för att bli frälst när jag kommit hem senare den kvällen. Nu var jag jätterädd för att dö, jag ville inte hamna i helvetet. Varje gång jag gick över ett övergångsställe såg jag mig mycket noga om åt både höger och vänster, jag ville nämligen inte bli överkörd av en bil.
Mannen kom ikapp mig och skulle tvinga ner mig på marken samtidigt som han hotade mig med kniven.
Tanken på att be till Gud om frälsning kändes mycket respektfull för Peter. Han visste ju nu lite om vem Gud är.
– Gud är ju allsmäktig och har skapat alla människor, hela jorden och universum. Var det ens möjligt för mig att komma i kontakt med den Allsmäktige? Om jag skulle börja be så skulle ju Gud sätta fokus på mig – ”Boom! Där är Peter Jarbratt.”
De kristna kollegorna hade lärt honom hur han skulle be en frälsningsbön, och till sist vågade han knäppa sina händer, trots att han var rädd för vad som skulle kunna hända. Tänk om rummet där han var plötsligt skulle fyllas av änglar?
Ingenting sådant hände. Allt var lugnt och tyst. Peter blev nästan besviken.
– Jag satte mig upp i sängen och bad till Gud igen. ”En liten ängel kan jag väl få se i alla fall?”
I exakt samma ögonblick som han avslutat sin bön hände det:
– Jag fick se ett ljussken på väggen i mitt rum. Gud hade svarat på min bön. Jag blev jätterädd!
Men det visade sig bara vara en bil som passerade på vägen utanför huset och vars strålkastare för ett ögonblick lyste in i Peters rum, i springan mellan rullgardinen och väggen.
Men för Peter var det ändå ingen slump.
För Peter, som nu var 24 år, började ett helt nytt liv. Ett första tecken på detta var att alla svordomar nu var borta. Och Mao var passé – nu var det Jesus som gällde för Peter.
Han ville berätta för så många som möjligt om Jesus. Men det inträffade också några otäcka saker, som dock tack vare Guds beskydd inte kunde skada Peter.
– Ett exempel är när jag hade blivit döpt och medlem i Pingstkyrkan i Norrköping. Sent en kväll var jag på väg hem efter en ungdomssamling i kyrkan. Jag gick ensam och passerade genom en av parkerna i stan. En kille i min ålder satt på ett staket, och jag stannade till och började vittna för honom.
– Plötsligt drog han fram en kniv som han hotade mig med. Jag började springa därifrån, han följde efter. Då hörde jag en röst inom mig som sade åt mig att jag inte behövde springa, jag var ju frälst och Jesus skulle beskydda mig. Jag stannade direkt, fortsätter Peter.
– Mannen kom ikapp mig och skulle tvinga ner mig på marken samtidigt som han hotade mig med kniven. Jag började då tala i tungor. Mannen blev rädd och flydde därifrån.
I dag är Peter 72 år och har under många år arbetat inom socialtjänsten med människor i behov. Han ser med tacksamhet tillbaka på sitt liv.
– Gud har välsignat mitt liv så fantastiskt. Han gav mig Annika, den vackraste flickan i Pingstkyrkan, som hustru, och vi har fått tre fantastiska barn tillsammans.
