Det är något med Marija Enbuske som fångar omgivningen. Hon har långt, lockigt, grånande hår, bomberjacka och höga Dr Martens-kängor. Hon har alltid gått sin egen väg, men alltid med Jesus som förebild.

Hon föddes i Serbien, där hennes pappa var politiskt aktiv. Men familjen tvingades fly till Sverige redan när Marija var barn.

Uppväxten var strulig och hon hamnade så småningom i ett fosterhem i Bankeryd. Det skulle bli Marijas trygga punkt. Foster­föräldrarna var medlemmar i pingströrelsen och utåtriktade i sin tro. Det inspirerade Marija, som också fann en tro.

Senare i livet skulle Marija komma att bli missionär i Burundi för en tid. När hon återvände hem till Sverige utbildade hon sig till barnmorska.

– Hela tiden drömde jag om att skaffa mig en hoj och uppleva frihetskänslan som det ger, säger Marija, men tillägger att det dröjde flera decennier innan hon gjorde slag i saken. 

Det var inte förrän hon var 52 år som hon kände att det var dags. Ingen i omgivning blev egentligen förvånad, för Marija har alltid varit den som testat nya saker, tänjt på gränserna och varit lite ”rebell” på sitt sätt. 

– Så klart mina barn blev lite oroliga, men de tyckte nog ändå det var lite häftigt. 

Marija hade spanat in en Harley Davidson XL1200 Custom Sportster. Hon funderade inte så mycket på om det var en bra övningshoj eller inte, men slog till och köpte den. Så fort hon började övningsköra insåg hon att det var helt fel motorcykel att träna på.

När hon sedan skulle köra upp var det regnigt och blåsigt. Det som inte får hända hände: Marija tappade motorcykeln, och fick inte fortsätta. All hennes energi för att försöka ta mc-kort försvann. 

Några månader senare träffade hon Per Ola Andersson från Sundsvall och medlem i den kristna bikerklubben Cruisers for life. Hon berättade om sin situation och att hon helt gett upp.

– Han tittade på mig och sade: ”Det här ska vi fixa”, berättar Marija.

Det slutade med att han kom och hämtade henne i Uppsala och tillsammans körde de upp till Sundsvall. Där fick Marija låna en lättare motorcykel av körskolan och försöka på nytt.

Marija återkommer flera gånger till att det är tack vare Per Ola och hans fru, Lillien, som hon till slut lyckades ta sitt mc-kort. 

En tid senare, på ett möte på Bjärka-Säby, kom Marija i kontakt med några medlemmar från mc-ministryt Ambassadors for Jesus Christ Sverige. De berättade om sina resor till Texas, där de bland annat träffat klubbens grundare.

Marija blev så inspirerad att hon 2017 reste tillsammans med sin son, Nehemia, på sin första resa till USA och Texas, för att besöka Lonestar Rally i Galvestone. Där fick de bo hos Ambassadors for Jesus Christ's grundare, pastor Joe Hollywood Guebara. 

– Alla var så välkomnande och gästvänliga och de guidade oss runt i Houston, minns Marija.

Hon slogs av den annorlunda atmosfären jämfört med Sverige. Medlemmarna i bikerklubben hade en sådan gemenskap och ställde upp för varandra; det fanns en solidaritet som hon tyckte om i deras arbete med att bygga brödraskap, byggt på kärlek och respekt.

Marija träffade också många människor ”vid samhällets utkant”, som också var en del av gemenskapen. Och hon var med på sitt första välgörenhetsevent. 

– De har ju ett annat system i USA, man måste ställa upp för varandra. Om någon får cancer hjälper man till att samla in pengar. De här eventen svetsar samman människor och bygger broar. Man åker på andra gruppers event och stöttar så gott man kan, förklarar hon.

Efter att pastor Joe gått hem till Herren, förändrades Ambassadors i Houston och Juan (Johnny) ”Hustle” Leija – en man Marija träffat under sin första USA-resa – startade Barbarian Motorcycle Ministry med målsättningen att ta Guds ljus till de mörkaste platserna i världen.

Medlemmarna är alltifrån nybörjare, som vill lära sig att bemästra en motorcykel, till före detta tungt kriminella. Alla har de den kristna tron gemensamt.

Även barnen är en naturlig del av klubben, och många tonåringar längtar efter att få sin egen motorcykel och ett märke att sätta på västen. Marija har tagit med sig två av sina barn och flera vänner till Houston. Hittills har inget av hennes egna barn tagit mc-kort, men dottern åker gärna med och känner sig trygg när mamma kör. 

Med åren har det blivit flera USA-resor för Marija. Hon förklarar varför hon känner sig så hemma i den här miljön:

– Jag är flykting, barn till en alkoholist, mina föräldrar var skilda och jag växte upp i fosterhem. Därför har jag alltid känt mig hemma i samhällets utkant och känt att jag har en uppgift där. Jag känner mig mer hemma bland kriminella bikers än i en fin gudstjänstlokal, konstaterar hon. 

– Många ser ner på kriminella eller är rädda för dem, men även de behöver höra evangeliet. Vi har alla samma behov av kärlek, gemenskap och en personlig frälsare. I Barbarians dömer ingen någon annan, alla har sina personliga erfarenheter av misslyckanden och motgångar. Där finns en gemenskap som jag inte hittat hemma i Sverige, förklarar Marija.

När Marija besöker USA deltar hon bland annat på mc-träffar, där deltagarna ber tillsammans i en ring runt motorcyklarna och talar ut Guds välsignelse.

– Barbarians gör ingen hemlighet av sin tro och får en unik möjlighet att sprida Guds ord i miljöer dit få andra har tillträde, förklarar hon.

Barbarians har färgerna rött och guld som signum, desamma som den kända bikerklubben Bandidos, vilket möjliggjort att de kunnat närma sig och bygga relationer med medlemmar i Bandidos nätverk. Vid Marijas senaste besök blev hon och Barbarians inbjudna till den beryktade mc-klubbens fest när dessa firade 54 år som klubb.

Området var fyllt av stora Harley Davidsson-cyklar och storväxta vakter höll koll på alla som kom in på området. Alla kvinnor hade märken på ryggen med texten ”property of”, på svenska ”tillhör”, följt av namnet på deras make/manlige partner – de får nämligen inte själva vara medlemmar. 

På festen var Barbarians medlemmar tvungna att ha tröjor med eget tryck och namnlappar med både sitt eget namn och namnet på den som bjudit in dem. Inga obehöriga var välkomna.

– Johnny ”Hustle” uppmanade oss att inte se någon i ögonen och inte gå någonstans på egen hand. Vi fick absolut inte ta några bilder och det var en väldigt speciell atmosfär, konstaterar Marija.  

Marija längtar tillbaka till USA, men är glad att hon hann göra ett besök och komma hem precis innan corona­pandemin bröt ut. I väntan på att få åka tillbaka fortsätter hon att köra hoj här hemma – och drömma om att få starta en Barbarians-avdelning även här.

– Jag tror att det finns fler därute som liksom jag vill vara en välsignelse till de större mc-klubbarna, avslutar Marija förhoppningsfullt.