Vi möts i stadsdelen Vivalla i Örebro, där Ritchie Lehtoniemi tillbringat många år av sitt liv. Men utöver att delar av familjen fortfarande bor kvar är det ingen plats han gärna besöker. Här pågick mycket mörker.
– Uppväxten var stökig, mamma var ensam med fem grabbar och det fanns mycket kriminalitet och våld i släkten, berättar Ritchie.
Han och bröderna fick tidigt flytta runt till olika familjehem och LVU-placeringar. Han minns det starka motstånd han hade inom sig mot alla möten med socialtjänsten.
– De gjorde säkert ett bra jobb. Men jag ville bara vara hemma, och när man förstod att man inte skulle få komma hem på ett tag ... ja, det var tufft.
– Man kunde inte lita på människor och jag ser nu varifrån jag fick respektlösheten mot auktoriteter.
Ritchie hade lätt för sig i skolan och gick ut högstadiet med godkänt i alla ämnen, och mer därtill. Men våldet följde honom som en skugga.
– Jag var väldigt bråkig i skolan. När du växer upp med våldet omkring dig, mot dig själv och andra, då blir det att man ger det man fått.
Gymnasiet, där han gick bilmekaniker med teknisk inriktning, blev en rörig tid. Det var stökigt runt omkring, stökigt hemma och vännerna Ritchie umgicks med var precis som han.
– Jag levde inte ett ärligt liv och mina kompisar och jag drog varandra nedåt, konstaterar han.
Ritchie, som inte längre hade staten som vårdnadshavare då han fyllt 18 år, flyttade hem igen. Han jobbade svart på ett tivoli och suget efter pengar gjorde att han struntade i skolan. Efter gymnasiet fortsatte han med de jobb han fick – men levde för helgen.
– Tjäna pengar och supa på helgen, det var tragiskt redan då.
På fyllan hamnade han ofta i slagsmål och en gång skadade han sig rejält. Någon ringde ambulansen och Ritchie hamnade på sjukhus med recept på starka smärtstillande tabletter som följd.
– Tabletterna blev inkörsporten till drogmissbruket, säger Ritchie.
– Det låter kanske konstigt, men det var som en kyss från djävulen. Tabletterna blev min kvinna direkt. Jag satt i soffan och pundade mycket.
Tabletterna tog bort smärtan både fysiskt och i själen, menar Ritchie, liksom tomheten han kände. Men den ena tabletten ersattes snart av en annan, starkare, substans. Drivet efter mer knark matade drivet efter pengar, och så höll det på.
– Jag började sakta men säkert jobba som knarkhandlare, vilket ledde mig in i djup kriminalitet och allt spårade ur.
Han minns tiden då han kände sig odödlig av högmod och knark, men samtidigt levde med spöken i huvudet som gjorde honom paranoid.
Han avbryter sig och suckar:
– Halleluja – tack, Jesus, att du frälste mig. Det är bara nåd att jag lever i dag.
Ritchie brukade de kemiska substanserna dagligen i sammanlagt sju år, vilket har satt sina spår, menar han.
– Jag är en ung grabb med en gammal själ, säger han och ler självroniskt.
På grund av sitt dåliga mående kom han då och då i kontakt med vården, men inget gav honom den utväg eller hjälp han behövde.
– Morsan sade till mig: ”Du kommer att gå under”, berättar Ritchie.
– Det värsta var att jag hade kommit dit där jag inte brydde mig längre om det blev graven eller livstid i fängelse.
Ritchie menar att det har gått långt när man kommer till den punkten, och det är inte alla som gör det.
– Det är därför jag har en sådan nöd för barnen här ute, för de har inte kommit dit än. Man måste stoppa dem innan de kommer dit.
Vid köksbordet satt ibland hans mamma, som länge haft en personlig tro, och lillebror och pratade om Jesus. Ritchie hade sett förvandlingen i brodern som blivit en kristen ett par år tidigare.
– Jesus hit och Jesus dit – jag tänkte att det hade slagit runt på honom, säger Ritchie.
Men han visste att om det var någon han kunde ringa, när som helst, så var det brodern.
Och det var också det han gjorde den där natten, när han vandrade omkring på gatorna i Kumla, i ett eget försök att ”tända av” och vända sitt liv.
– Jag behövde bort från Örebro och hade flyttat till Kumla. Där hade jag spolat ner en massa knark i toaletten och försökt bli fri från drogmissbruket.
Ritchie förklarar att när kroppen ”tänder av” blir effekten en både psykisk och fysisk reaktion. Han mådde helt enkelt fruktansvärt dåligt.
Klockan halv fyra på natten ringde han sin bror, som svarade direkt. Ritchie undrade om de kunde be en bön tillsammans. Det gjorde de. Ritchie upplevde inte att något hände där och då, men han gick hem och fick fatt på en bibel.
– Mamma brukade lägga biblar hemma hos mig lite här och där, ibland under kudden, berättar Ritchie.
Den natten läste han hela Markusevangeliet. Sedan måste han ha slumrat till, för plötsligt var det morgon. Ritchie klev in i duschen – och då hände något märkligt.
– Gud möter mig, där i duschen. Det är det bästa som har hänt mig, jag kommer aldrig att glömma det, säger Ritchie med ögon som strålar av minnet.
– Jag sade inget högt, men det fanns ett rop i mitt hjärta att om Gud finns skulle han visa det för mig.
Där och då kände han som en stor omfamning, och alla masker och fasader han burit på sköljdes bort.
– Jag bara visste på en gång att jag var förlåten för allt jag hade gjort, och jag kunde förlåta alla som hade gjort mig illa.
– Jag blev helt överbevisad – jag trodde inte, jag visste.
Ritchie beskriver hur hatet fick gå åt sidan och friden tog den platsen. Genast upplevde han hur han fylldes av nya tankar och förstod rätt och fel.
– Trots det tog jag några återfall, jag var så van att leva det livet. Men det gav mig ingenting längre, jag hade smakat på något så mycket bättre.
I samband med återfallen fick han höra om missbruksvård och rehabilitering på kristen grund, på Josua rehab i Gamleby. En månad efter att han blivit frälst den 18 augusti 2020, hade han sagt upp lägenhet och jobb och flyttade till Gamleby. Där stannade han i drygt ett år.
– Där fick vi Guds ord hela tiden, undervisning och rehabilitering. Det var den bästa platsen jag kunde hamna på, säger han.
Han flyttade tillbaka till Örebro och i dag har Ritchie tagit körkort, betalat sina skulder, fått fast jobb och hittat en församling där han fått nya vänner och förebilder. Han är också gärna ute på stan på lördagar, tillsammans med andra från kyrkan, för att möta människor och berätta om Jesus.
– Mitt liv med Gud är hela tiden. Jag börjar alltid dagen med att söka Gud, säger Ritchie.
– Jag läser Guds ord flera gånger om dagen och ber mycket i tungor – jag är helt beroende av Gud. Jag vågar inget annat, för jag vill aldrig tillbaka dit variifrån jag kom.