Salig är den som håller ut i prövningen, för när han har bestått provet ska han få livets krona.
Jakobs brev 1:12

Världen idag

”Lovsång är ett gemensamt språk men med olika uttryck”

Harald Höidahl är norrmannen som blivit ett namn inom lovsång både i Norge och Sverige, liksom ut över världen. Och nu är han aktuell med ännu en ny skiva, fylld av tematik.

– För mig är lovsång så naturligt, lovsång har nästan blivit en del av vem jag är och det jag gör, säger han.

Reportage · Publicerad 14:00, 11 aug 2020

När Harald Höidahl tryckte upp sin första lovsångsskiva i tusen exemplar år 2001 sålde den slut på bara några månader. Och många av dem såldes i Sverige – ett land han har en speciell relation till, inte bara för att han är gift med en svenska, Sara.

– Jag bodde i Uppsala mellan 2002 och 2006 och ledde lovsång på möten och konferenser i Livets Ord. Det var en väldigt inspirerande och fin tid, där jag skrev många sånger, berättar han.

I dag bor han återigen i Fredrikstad i södra Norge, inte långt från svenska gränsen i Bohuslän, där han jobbar som lärare. Det var här som han under tidigt 80-tal, när Trosrörelsen fick sitt grepp om Skandinavien, inledde sin bana inom lovsången.

Redan som 12-åring började han vara med i lovsångsteamet i hemförsamlingen.

– Jag är uppvuxen i det på något vis, konstaterar han, och berättar om hur han redan som liten var med på bönemöten och somnade under bänkarna i kyrkan.

I takt med att Trosrörelsen växte fram hölls stora kvällsmöten i hemförsamlingen. Vid ett tillfälle, när Harald var elva år, spelade han piano vid en konferens med över 600 deltagare.

– Predikanten ville ge tecken till musikerna, men han såg mig inte eftersom jag var dold bakom pianot, säger Harald och skrattar.

Han är tacksam för möjligheten att ha fått vara med redan som ung.

– Det var en bra församling, som lät en ung tonåring få testa sina vingar och ta ansvar, inom trygga ramar, säger han.

Sedan dess har hjärtat för lovsång bara vuxit.

– För mig är lovsång ett dna, som jag tror alla kristna bär på. Det är ett språk som är gemensamt i alla kyrkliga sammanhang, men hur det uttrycks varierar, menar han.

Harald började tidigt skrivna egna lovsånger och han minns hur han redan som tioåring skrev en sång om hur det är att älska Jesus.

– Jag och min bror, Simon, hade en poporkester ihop som hette Zum – ett gladkristet band som hade svaren på alla de svåra frågorna i livet, säger Harald och småskrattar självironiskt.

Harald fortsätte skriva musik och spela in. Och det blev starten för den första egna skivan.

– Jag spelade in allt själv och producerade själv. Än i dag hör jag människor berätta att de har den skivan hemma.

Sångtexterna speglar den vandring Harald själv varit på genom livet, där han inte duckar för att även ta upp tyngre ämnen.

– Lovsånger får ju olika uttryck beroende på var man är i livet, menar Harald.

– På förra skivan släppte jag en låt, ”Bekännelsen”, som handlar om att man som människa kan uppleva att livet svänger tvärt och oväntat, och att man har stunder i livet där man kanske vill ge upp. Det handlar väl om att jag passerat 40 år och insett att alla har sina sår, utmaningar och hemligheter.

Att faktiskt våga ta med även de delarna i lovsång gör att både nåden och lovsången får ett annat djup, menar han.

– Om man vågar beröra smärta och det som gör ont, och att Gud är med hela vägen även genom det, då får det ett djup som går från det mörkaste till det ljusaste.

Harald resonerar en stund kring hur han upplever att modern lovsång mer och mer omfamnar hela livet och vågar beröra just glädje och smärta, precis det som han själv brinner för. Han kommer även in på hur han också brinner för att lovsången ska vara generationsöverskridande, att den ska kunna omfamna alla.

– Många församlingar har ett modernt lovsångsuttryck och vill vara relevanta genom att tala ”de ungas språk”. Det är jättebra. Men om det är en generationsförsamling med barn, vuxna och äldre, tror jag att många av de äldre ibland kan känna sig främmande i sin egen kyrka, säger han, och fortsätter:

– Sång och musik är ett av de viktigaste sätten att uttrycka sin tro. Då måste jag som lovsångsledare försöka hitta en ”repertoar” för att så många som möjligt ska få uttrycka sin sång till Gud.

Harald påpekar också hur viktiga de äldre i församlingen är.

– Sång och musik har varit som ett soundtrack för många äldre, som följt dem genom livet. Om jag då som lovsångsledare inte inkluderar dem som byggt den grund jag står på, i den lovsång jag leder, då tror jag att vi tappar något, säger han.

Han jämför det med att, bildligt talat, servera ett buffébord.

– Alla som kommer för att prisa Gud ska hitta något att bli mätta av. Då kanske alla måste kompromissa lite ibland, med musikstil och musiksmak, och hitta något gemensamt.

Men även en såpass rutinerad lovsångsledare som Harald har haft stunder då han varit riktigt less på allt runt lovsång, stunder när det blivit lite för mycket och den där berömda väggen har varit nära.

Men under vårt samtal står hans piano bara en meter bort och blir en påminnelse om hur han alltid hittat tillbaka igen.

– För mig är lovsång så naturligt. Jag kan inte se att jag skulle kunna sluta med det. Lovsång är den jag är och det jag gör, säger Harald eftertryckligt.

Kanske är hans egna lovsånger även egenterapi, resonerar han. Hans sätt att umgås med Gud.

– Samtidigt vet jag att det är många som genom åren blivit uppmuntrade och välsignade av mina sånger, och det gör att jag vill fortsätta med den tjänst och kallelse jag fått.

Ett exempel är sången ”Ära vare Fadern”, skriven för flera år sedan på Vrångö utanför Göteborg, men som sedan dess sjungits i bland annat Spanien, USA, Ryssland, Indien och Azerbajdzjan.

– Det är ju helt fantastiskt, otroligt kul. Men det är något jag vill förbli ödmjuk inför, tillägger Harald.

Skivorna har avlöst varandra med tre–fyra års mellanrum sedan den där första skivan 2001. Egentligen inte med tanke; det har bara blivit så.

Och nu är en helt ny lovsångsskiva snart på ingång; den beräknas landa i slutet av sommaren eller början av hösten. Denna gång är skivan på norska, med den redan släppta singeln ”Lovsyng Herren, hele jorden” som ett första smakprov.

– Det är en ganska lugn och stilla skiva, med stor tematik, säger han, och utlovar bland annat psalmen ”Närmare Gud till dig” i en ny tolkning och med en ny refräng.

På skivan finns även en bön, ”Completorium”, som hans barn skrev som en bön vid dagens slut.

– Jag hoppas att någon ska få möta Gud genom skivan och att människor hittar tröst och uppmuntran genom den, säger Harald.

”Helt säkert blir det en skiva till, eller fler”, konstaterar Harald innan vårt samtal är slut. Några planer på att sluta med lovsång har han inte. Och numera har han även sällskap av sina barn runt pianot.

– När jag leder lovsång i hemförsamlingen har det hänt att mina barn varit med och sjungit på scenen. Då är det en lycklig pappa som sitter bakom flygeln, säger han, och tillägger:

– Det är det lovsång handlar om: att alla folk och alla generationer ska prisa Gud tillsammans.

Om man vågar beröra smärta och det som gör ont, och att Gud är med hela vägen även genom det, då får det ett djup som går från det mörkaste till det ljusaste.

Harald Höidahl

Ålder: 42 år

Familj: Frun Sara och tre barn, 4, 8 och 10 år

Bor: Fredrikstad, Norge

Yrke: Lärare, bland annat i musik

Infiltration mest effektivt mot religion

Ledare Mitt i högsommaren släpptes de nya resultaten från världens största undersökning av människors... lördag 19/9 00:00

Kristna i Dalsland sprider hopp med Jesuskampanj

Mellerud. Kampanjen ”Jesus till Dalsland” är inne på det tredje av sex planerade år. Just nu är Mellerud i... söndag 20/9 11:00
E-tidning
Senaste magasinen

Var muslim – i dag läser hon till pastor

Ung. När Elnaz Moradis familj flyttade till Sverige från Iran krossades deras framtidsdrömmar av ett...