Det är en gråmulen, regnig dag när jag träffar David Nazareth i köpcentret Nordstan i Göteborg. Överallt skyndar folk hem från sina jobb och skolor.

32-åriga David, å sin sida, har tagit sig hit till köpcentret för att berätta sin historia. Med sig under armen har han en bibel. ”Mitt vapen”, beskriver han den som. Men det fanns en tid i Davids liv då han suktade efter helt andra vapen.

Född och uppvuxen i en strikt, muslimsk familj i Afghanistan var det islamistiska tankar som präglade honom.

– Jag försökte vara den bästa muslim jag kunde, förklarar han när vi slagit oss ner på ett fik.

– Allt jag gjorde var för att ära Muhammed.

David, född med ett muslimskt namn, berättar hur han hatade judar. Han tyckte att kristna var ”giftiga” och ansåg att de inte rätt följde Guds väg.

– Men djupt i hjärtat kände jag en tomhet, jag kände att det måste finnas något djupare och hade alltid en längtan efter det.

David försökte fylla tomheten inombords på olika sätt. Först genom att satsa på kung-fu, där han fick svart bälte. Sedan i kickboxning, där han också nådde till toppen. I båda sporterna upptäckte han att det fanns ett ”tak” som inte gick att lyfta – sedan fanns det inte mer. Tomheten bestod.

– Jag har varit i toppen av kampsporten, men ändå blev min själ bara tommare, berättar han.

Senare gav han sig i lag med jihadister och ville åka till Syrien och kriga, fast förvissad om att det var den vägen som Koranen uppmanade honom att ta om han ville komma till paradiset.

– Jag ville ut i jihad [heligt krig; red anm]. Jag behövde döda en annan människa för att komma till himlen, det var löftet från Allah. Jag ville dö i strid.

Men det blev aldrig något Syrien.

– Tack vare Guds nåd, säger David i dag.

Men då handlade det om att han flydde för sitt liv från sitt hemland efter att ha verkat som livvakt åt en jihadist. Då jihadisten mördades anklagades David för mordet av den mördades bror och fick lämna allt han hade och fly från Afghanistan.

Liksom många andra flyktingar tog resan honom ut på Medelhavet, på en resa från Turkiet till Italien.

Men det var ytterst nära att han aldrig kom att sätta sina fötter på fast mark igen.

– Det blåste och stormade på havet och masten på båten bröts sönder. Folk, mycket kvinnor och barn, grät för sina liv där i båten, men jag satt bara och väntade på att få dö, berättar David.

Samtidigt riktade han blicken upp mot himlen och bad en bön i sitt hjärta, till en Gud han aldrig känt. Han bad till Gud att denne, om han fanns, skulle rädda honom. I så fall lovade David lära känna honom.

Tio minuter senare bedarrade stormen och hela havet blev lugnt och fridfullt. Davids fötter fick återigen känna fast mark. Men trots det till synes uppenbara bönesvaret slog han bort det och glömde det Gud precis gjort för honom.

Färden fortsatte i stället mot Sverige. Helt utan id-handlingar och pass passerade han genom Europa. Trots att det hände mer än en gång att personer intill honom togs av polis, så klarade han sig. Inte en enda gång på resan blev han uppmanad att visa id-handlingar.

– Gud ville att jag skulle till Sverige, säger David.

Men hans syfte då med att komma till Sverige var ett helt annat. Här, långt från hemmet i Afghanistan, ville han börja gå i en kyrka – men för att vinna över kristna till islam.

– Jag ville använda Bibeln emot dem, så att de skulle bli muslimer. Jag tänkte att det var mitt jihad som jag skulle utföra, att konvertera kristna.

Hans projekt fick dock helt motsatt effekt.

– Jag läste Bibeln och bara översvämmades av kärlek. Ordet kom till liv. Det var det här jag hade längtat efter hela livet, utan att veta vad det handlade om. Som muslim i Afghanistan flöt jag bara med i strömmande vatten, men med kristendomen var det som en ocean att simma i.

Han förstod att han inte behövde döda någon för att komma till himlen – Gud har ju redan dött för oss människor.

– Det var vändpunkten. Jag föll ner på knä och bad till Gud, berättar David.

De kommande månaderna fortsatte David att läsa Bibeln, och kunde se sig själv i de bilder som Bibeln gav honom. Han kunde identifiera sig själv i det han läste.

Fram tills dess hade hans intresse för jihadism och kampsport gjort honom hård och tom. Han grät inte ens när hans pappa dog.

– Men den här kärleken från Gud var så överväldigande, jag hade aldrig upplevt något liknande. Tomheten försvann och för första gången i livet kände jag mig älskad. När jag knäböjde för Gud så bad och grät jag för första gången i mitt liv.

Efteråt har David insett att den där bönen i hans hjärta ute på Medelhavet var själva startpunkten på vägen till Gud, även om han då inte förstod det, och trots att han senare glömde bort den då desperata bönen till Gud.

På flyktingboendet i Mellerud, Dalsland, där David då bodde, togs det inte emot med glädje att han blivit kristen. Bland trehundra andra personer på boendet blev han plötsligt ensam. Han fick inte sitta med de andra vid deras bord i matsalen, han fick inte vara med när de idrottade.

Flera gånger hotade personer honom och sade att de hade dödat honom om de varit i sina hemländer.

Så höll det på i ett och ett halvt år. Men trots det kände David – som bytte bort sitt muslimska födelsenamn mot ett nytt – sig aldrig ensam.

– Jag var bara ensam rent mänskligt. Jag var alltid omsluten av Gud, så jag var aldrig ensam egentligen. Gud bröt ner mig i bitar för att kunna bygga upp mig igen, Gud arbetade inom mig, säger David.

Mitt i allt vägrade David låta sig tystas eller skämmas för sin tro. Han bar i stället alltid ett kors, som han fått i gåva från en person i kyrkan. Han lät alltid korset lysa – även när han simmade med de andra från flyktingförläggningen vid ett tillfälle.

– Där simmade jag bland bara muslimer, med korset på mig, säger han, och ler brett.

Hans tro har sedan dess tagit sig uttryck genom att han både via Facebook och Youtube spelar in och sprider bibelundervisning på persiska.

Men vad som ska hända nu i hans liv vet han inte. Migrationsverket har gett honom avslag på avslag och har beslutat att han inte får stanna i landet.

Därför gömmer han sig just nu, i väntan på att Gud ska säga till honom vad nästa steg ska bli.

Hans ärende om att få stanna är överklagat till FN, men trots att utvisningshotet hänger tungt över hans huvud, utstrålar han ett lugn.

– Jag är inte orolig. Gud har satt mig fri och har desarmerat döden. Gud kommer ta hand om mig, det är hans löfte. Jag ber till Gud varje morgon att han ska föra mig dit han vill att jag ska gå, och att han ska använda mig för sitt rike.

Samtidigt vet han vad som ligger i vågskålen. En utvisning till Afghanistan riskerar mycket väl att bli hans död.

– Efter bara en vecka i Afghanistan skulle alla veta att jag är kristen och då kommer de döda mig.

– Men ingen kan ta ifrån mig min tro och ingen kan få mig att vara tyst. Jag stannar här just nu, och försöker hålla mig vid liv. Om jag håller mig vid liv kan Gud använda mig till ett större syfte. Jag tror att Gud kommer rädda mig.