”Jag längtar efter att fortsätta bygga församlingen”

Livets Ords ”superadministratör” Julia Winberg står framför gruppen och går igenom talarschemat, var olika montrar ska stå, hur barnområdet är upplagt i år och framför allt: vilka olika deadlines som gäller.

Europakonferensen står för dörren och dagens personalmöte handlar därom. Och det är inte vilken EK som helst: det blir den fyrtionde i ordningen, då Livets Ord fyller lika många år.

Mitt i hopen av anställda sitter huvudpastor Jan Blom. I en rullstol, efter den närapå dödliga motorcykelolyckan föregående augusti som skakat om i synnerhet hans och familjens men även församlingens liv. Detta är hans första personalmöte sedan olyckan och det är uppenbart hur betydelsefullt det är för alla parter att han sitter där.

– Jag längtar så efter att få fortsätta bygga församlingen och arbetslaget och hjälpa människor att hitta sin plats i församlingen, säger han när vi ses efteråt.

Ja, är det något Jan, eller Janne som han kallas, gjort i hela sitt kristna liv så är det att bygga Livets Ords arbete, på ett eller annat sätt.

• • •

”Och därför, i Jesu namn, så proklamerar vi och bekänner församlingen Livets Ord som ett av Guds instrument i denna stad, Uppsala.”

Det är tisdagen den 24 maj 1983 och i Magdeburgska skolan har Ulf Ekman just grundat det som om några år ska komma att vara Sveriges största gudstjänstfirande församling – tillika landets mest kontroversiella dito. I slutet av mötet består den av tjugotalet medlemmar.

En av dem var Urban Karlsson, som än i dag arbetar som pastor i Livets Ord. Att det var något helt nytt som bildades där i maj 1983 var nog alla överens om.

– Jag minns vår första mötesannons i Upsala Nya Tidning som skulle försöka förklara vad vi var: ”en karismatisk luthersk trosförsamling”, säger Urban med ett skratt.

– Kombinationen av det tidiga ledarskapet – med Ulf Ekman, Robert Ekh, Svante Rumar, Sten Nilsson och andra med svenskkyrklig eller metodistisk bakgrund – och den karismatiska trosundervisningen skapade något unikt. 

– Och där har vi ett arv att fortsätta att förvalta, tillägger han, och ger som exempel församlingens mer liturgiska nattvardsfirande jämte karismatiska Helige ande-kvällar.

– Vi var inte rädda för att förena båda sidor.

Samma höst, 1983, startades Livets Ord Bibelcenter med cirka tvåhundra elever, och efter hand formades olika verksamheter, där förlaget tidigt blev centralt för att sprida undervisningen via böcker och kassetter, över snart hela landet.

Arbete för barn och unga tog form och medlemmar gick ut på Uppsalas gator för att berätta om Jesus och bjuda på kaffe. Där mötte de bland annat en tonåring – med mycket attityd.

• • •

– Vi hängde en del på stan och stötte då på folk från Livets Ord som var ute och vittnade. Jag var mest dryg och svor åt dem, minns Janne.

Han och flickvännen (i dag hustrun) Susanna, eller Sanna, ingick i det lite smått ”ökända” Årstagänget, som inte drog sig för att ställa till med hyss för den nystartade kyrkan i samma område. Janne medger att han var medskyldig till en del stök.

Både Janne och Sanna kom från icke-kyrkliga familjer, och Janne hade en ganska tuff uppväxt med en pappa som drack mycket, vilket tog sig uttryck i hemmet.

Vid ett tillfälle blev de inbjudna till en ungdomssamling och beslöt gå dit. På ett bord låg en massa böcker. Janne blev nyfiken och ”stal en”, ovetande om att de var gratis. Det var Finns det inte någon därute som kan hjälpa mig? med Sandy Browns vittnesbörd.

– Den tog tag i mig, och när jag kom till frälsningsbönen på slutet böjde jag knä vid min säng och bad den, själv hemma på mitt rum, minns Janne.

– Frälsningsupplevelsen var ingen jättestor grej, men den var äkta.

Sanna tog emot Jesus i samma veva och de drogs genast in i den – positiva, vill Janne understryka – virvelstorm och gemenskap som var ungdomsarbetet, med Stefan och Marie Salmonsson i spetsen.

– Stefan sprutade av idéer och startade intressegrupper för allt: fotboll, skidor, meka moppe. Och så bibelstudier och bönegrupper.

Kyrkan blev allt och livet tog en annan vändning för byggnadsmålaren Blom.

– Jag fick lära mig att leda människor till tro och att älska människor. Det är något som sedan har präglat hela mitt liv.

– Vi fick också lära oss att älska Bibeln. Stefan fick oss att slå i Bibeln och lära oss minnesverser. Och än i dag – i mina tunga stunder i min rullstol – är det bibelordet som lyfter mig.

– Visst vi har haft kända predikanter, fantastiska möten, häftiga upplevelser. Men starkast har varit Ordet – upptäckandet, läsandet, förståelsen.

Janne menar att Guds ord är en del av Livets Ords själva kallelse, jämte den helige Ande och hans verk och nådegåvor – och så klart: mission.

• • •

– Jag minns att Ulf på ett av våra allra första församlingsmöten talade om att vi skulle åka innanför Järnridån, berättar Urban. 

– Och redan då fanns aspekten med att nå ut till de lidande. Oavsett vad skriverier och belackare sade om oss, så planterades detta tidigt in i församlingen, barmhärtighetstjänsten ingick i vår kallelse.

Det var en missionsresa som Ulf gjorde ihop med den amerikanske predikanten Lester Sumrall som blev startskottet för missionsarbetet.

Och detta skedde just som församlingen byggt en stor kyrka. 

– Vi handlade på ett direkt tilltal, som bland annat kom via pastor Bror Spetz, som ringde och ropade i telefonen: ”Bygg! Bygg, säger Herren!” Det skapade en enorm tro i hela församlingen, säger Urban.

– En församling på tvåhundra medlemmar bygger en kyrka för fyratusen personer – det kan tyckas helt galet, men när det är ett ord från Herren så finns det kraft i det.

Och just som man kan tänka att allt ekonomiskt fokus borde läggas på att börja betala av byggnaden …

– Då ger Gud oss ett nytt tilltal: Investera 40 miljoner kronor på fyra år i Sovjetunionen.

Ryska inlandsmissionen bildades, insamlingar gjordes, de första missionärerna sändes ut, undervisning översattes och kreativa initiativ flödade.

– Jag är så tacksam att vi inte fastnade i något självcentrerat ”egetbygge” av vår tro eller kyrka, utan direkt kastade Gud ut oss på fältet, reflekterar Urban.

Målet nåddes – med råge! – och i och med etablerandet av flera bibelskolor utomlands tog arbetet rejäl fart, när ringarna på vattnet spreds och elever reste hem och startade fler bibelskolor och grundade församlingar, och nya missionsfält öppnades.

Christian Åkerhielm, som var en av de första missionärerna, berättar hur till exempel Livets Ord i Moskva fick betjäna en grupp vietnamesiska studenter, som sedan reste hem och startade församling.

– I dag har de sju egna bibelskolor och 260 kyrkor, som räknar omkring 13 000 medlemmar. Därtill missionsarbete i Laos.

På liknande sätt reste bibelskoleelever från Tadzjikistan senare in i Afghanistan.

– En sak som kanske inte låter så spektakulär men som fått enorm betydelse är den mobila pastorskurs vi utvecklade via Livets Ords teologiska seminarium, fortsätter Christian.

Drygt 1 500 pastorer och ledare från ett trettiotal länder har gått kursen.

– Vi har en kallelse att utrusta Guds folk, det är därför vi satsar på fortbildning så att arbetet kan leva vidare. Allt vi gör är långsiktigt, vi bygger inte verksamheten på kampanjer utan planterar fruktträd. En cirkus kan vara rolig för stunden, men det är mycket bättre för folket att vi bygger ett bestående hus.

I dag är Livets Ords internationella arbete formellt samlat under paraplyet Word of Life International, som i nuläget inbegriper omkring 900 anknutna församlingar.

– Vi har en gemensam överordnad vision, men den tar sig olika kulturella uttryck på olika platser, förklarar Christian.

Här i Sverige verkade alla andra då bara fokusera på att Livets Ord predikade framgångsteologi?

– Ulf skickade tidigt rätt signal: The purpose of prosperity is missions [ung: Syftet med framgång är mission]. Det gjorde att vi inte hamnade i materialism och ”Cadillacs”, utan framgången handlade om att nå ut på missionsfältet. Och samtidigt tar Gud hand om oss och våra behov – det var därför vi vågade dra ut.

• • •

Det är omöjligt att rättvist sammanfatta 40 års omfattande verksamhet i en artikel. Janne nämner andra viktiga områden, som kampen för kristna skolor, stödet för Israel och det judiska folket, betoningen på enhet och närmandet till andra samfund. 

Och inte minst satsningen på den unga generationen.

– Vi behöver tro på varje människas kallelse, ung som gammal, säger Janne med eftertryck, och menar att det var just så de tidiga ledarna trodde på honom.

Var det läskigt att få ansvar?

– Ja, det var utmanande, vartenda steg. Men det var så man växte.

• • •

Sebastian Asklund tillhör generationen som har växt upp i församlingen och är i dag assisterande pastor. Han menar att fokus på nästa generation var något som intensifierades under åren då Joakim Lundqvist var huvudpastor.

– Vi behöver ge vårt dna vidare, för däri ligger kraften, kärnan i allt vi gör, även om den paketeras – presenteras – olika i olika tider, säger Sebastian.

– Sedan längtar jag efter att vi ännu mer ska vara en generationsförsamling, där de som har varit med länge, med så mycket erfarenhet och kunskap, får föra över det till nästa generation, medan de unga får ge tillbaka av sin entusiasm och styrka.

Även Christian betonar att fokus ligger visionärt framåt, inte bakåt i nostalgi.

– Vi vill skapa ännu mer utrymme för den unga generationen. 

Har Livets Ord förändrats med åren?

– Inte undervisningsmässigt, snarare då att vi nyanserats mer, mognat, säger Christian.

Han menar att 80- och 90-talen var en polariserad tid, då mycket handlade om att överleva i ett klimat präglat av misstroende från både kyrkligt och främst medialt håll – med skuld åt båda håll.

– I dag har vi en helt annan kontakt med övriga kristenheten, även om vi alltid har haft folk från alla sammanhang hos oss, och vi har ända sedan starten bett för alla kyrkor.

Det som på senare år fått större fokus, menar alla fyra, är barmhärtighetstjänsten – kanske ännu mer sedan Jannes trafikolycka, ponerar Sebastian.

– Gud vill fördjupa oss ännu mer, etablera oss, i sin kärlek. Där tror jag att Gud har påbörjat ett verk som kommer att betyda mycket för oss som församling, säger Sebastian.

Urban drar sig till minnes att den nu bortgångne pastorn Colin Urquhart under de tidiga åren såg en syn om ett stort hjärta över Livets Ord.

– Han profeterade: ”Ni kommer att bli kända inte för er tro utan för er kärlek till människor.”

• • •

Det som strålat tydligare än något annat i Jannes liv de senaste månaderna på sjukhuset är just Guds kärlek.

– Jag har så ofta tänkt: ”Jag evangeliserar inte, jag missionerar inte – jag gör ingenting!” Men där har Gud greppat tag i mig i sin kärlek och sagt: ”Janne, jag älskar dig!” Kärleken bottnar inte i det vi gör eller presterar. 

Janne tror att det finns en lärdom här, i att våga se bortom det häftiga och se att även i det svaga, det slagna, så har kärleken kraft att sträcka sig ut. 

– Ulf talade ofta om det. Det handlar inte om att leva ett segerrikt liv för sig själv, ”segerrikt” är att nå ut till de slagna och få en kärlek till alla människor. Ulf och Birgitta var föredömen i att se de svaga och brutna och sträcka sig ut till dem.

För Janne har året även inneburit en resa i att inse att kallelsen finns kvar, även om yttre omständigheter har förändrats. Liksom att man måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt: att tro på helande samtidigt som man verkar utifrån rådande situation.

– Jag kan inte hänga upp allt på att kunna gå igen. Även om mina ben är förlamade så är inte Guds kärlek förlamad, den växer i alla lägen.

För nio år sedan trodde många att Livets Ord skulle gå under efter en rad omvälvande skeden, varav det största var att grundarna Ulf och Birgitta, ett år efter sin pensionering, konverterade till katolska kyrkan.

Men kyrkan står kvar. Hur kommer det sig?

– Tack vare tron på kallelsen, som församling och rörelse. Kallelsen och mandatet går mycket djupare än en viss person, säger Janne.

– Livets Ord är inte Ulfs församling, inte Joakims eller Jannes – det är Guds församling. Därför lever den också vidare.

Janne betonar vikten av att bevara tacksamheten gentemot dem som gått före, samtidigt som man kan blicka framåt.

Och ”framåt” närmast innebär bland annat konferens, då tusentals människor kommer att strömma till Livets Ord från bokstavligen hela världen.

– Vi är mer än bara en lokal kyrka. Vi ska vara en livgivande källa, dit människor kan komma och dricka. Europakonferensen är just en sådan plats, en andefylld, livgivande missionskonferens som inspirerar och motiverar andra i sin tjänst för Herren.

Läs gärna vårt reportage med Jan Blom om tiden efter olyckan (23/2).