Jonathan Nordheim växte upp i västgötska Falköping tillsammans med föräldrar och tre syskon. Då föräldrarna jobbade skift spenderade Jonathan mycket tid hos sin mormor och morfar, som var aktiva i stadens pingstkyrka.

– Vid några tillfällen tog de med mig till kyrkan men jag fick själv aldrig någon egen tro och jag har inget minne av att jag bad till Gud under min uppväxt, säger Jonathan.

En stor del av uppväxten kom att handla om träning och framför allt fotboll.

– Vi tog oss upp i juniorallsvenskan och fick resa runt i Sverige och spela mot några av de bästa lagen, minns han.

Jonathan började också fotbollsgymnasiet, men i sista årskursen fick han ett allvarligt benbrott som aldrig riktigt läkte.

– Det blev början på en mörk period i mitt liv. Jag älskade fotbollen. Den hade gett mitt liv en mening, och efter att jag lagt av kände jag ett stort inre tomrum.

Ett tomrum som Jonathan försökte fylla med festande.

– Jag drogs in i en destruktiv tillvaro och relationer där jag använde alkoholen för att dämpa min ångestproblematik. Nu förstår jag att den bara gjorde det värre.

Gymmet blev en annan tillflyktsort. Vid ett tillfälle blev Jonathan erbjuden tabletter som enligt hans träningskompis skulle göra honom piggare och få honom att orka mer.   

– Jag kände redan under träningspasset att hjärtrytmen blev dålig och jag fick svårt att andas.

Jonatan gick hem och somnade i tron att det skulle gå över. Men när han vaknade kände han sig sämre. Han tog sig till den lokala vårdcentralen men hann inte ens fram till receptionen innan han tuppade av.

– Ett EKG visade att jag fått inflammation i hjärtmuskeln och hjärtsäcken.

Jonathan hade då bokat en längre resa till Thailand, men blev avrådd av läkarna att resa.

– Jag sade till dem att jag redan bestämt mig att åka. Jag ville byta miljö och komma bort ifrån allt.

Väl framme i Thailand fick Jonathan snabbt jobb på en restaurang.

– Men mina problem försvann inte för att jag kom till Thailand. Ångesten var kvar och jag fortsatte festa hårt, främst med alkohol men också med droger, som var lättillgängliga i den miljö jag rörde mig.

Efter 46 dagar av jobb och festande vaknade Jonathan en morgon med samma känsla han hade haft hemma; hjärtrytmen, pulsen och andningen var dålig.

– Min rumskompis sade att jag såg döende ut och fixade en taxi till ett sjukhus, minns Jonathan.

Väl där kopplades hjärtmonitorer på och i stället för V-formationer visades ett långt streck. Jonathan hade drabbats av ett akut hjärtstopp och kände hur livet började rinna ur honom.

– Jag har läst i flera berättelser om hur livet passerar revy vid nära-döden-upplevelser, det var precis så för mig! Som att se ett blädderblock framför en med livets alla dagar.

– Jag upplevde ångest över all oförlåtelse i mitt liv, över alla som jag inte hade förlåtit.

Mitt i detta började Jonathan tänka tillbaka på sin uppväxt.

– Jag ville inget hellre än att få komma hem till mormor och morfar och igen uppleva den atmosfär som jag hade upplevt hos dem.

Innan allt svartnade formulerade Jonathan sin första egna bön:

– Jag sade till Gud: ”Om du verkligen finns så har jag aldrig behövt dig så mycket som nu. Jag behöver din hjälp, för jag tror inte att jag klarar det denna gång.”

Efter den bönen hände det som förändrade allt för Jonathan.

Det började lysa ett starkt ljus som han först skymtade i periferin.

– Plötsligt stod ljuset framför mig och i ljuset en gestalt som det sken om som jag förstod var Jesus. Jag upplevde samma känsla av trygghet som jag hade upplevt hos mormor och morfar. Jag visste att allt skulle ordna sig.

Samtidigt fick Jonathan också se ett ansikte framför sig av en annan Falköpingsbo – Johannes  – som Jonathan ett par år tidigare hade lärt känna på gymmet.

– Johannes tränade på samma gym och hade berättat för mig om Jesus ett par gånger. Jag hade blivit irriterad på honom, att han inte kunde sluta upp med sitt Jesussnack. När jag nu såg hans ansikte framför mig var det som om en röst sade till mig: ”Lyssna på det Johannes har att säga!”

Jonathan upplevde hur energi strömmade in i hans kropp från gestalten som stod framför honom – hjärtrytmen normaliserades och andningen kom tillbaka.

– Jag var som ett urladdat batteri som laddades om med energi från en ljuskälla. I den stunden förstod jag att det fanns en mening med mitt liv, att det fanns något mer än den här världen. Gud finns på riktigt!

– Jag fylldes av en djup, inre frid och det var som om alla mina frågor om livets mening fick sitt svar. Hela livet hade jag tvivlat på att Gud finns. Nu kunde jag inte tvivla!

Efter ett par dagar blev Jonatan utskriven från sjukhuset och bokade en biljett hem till Sverige. Efter en lång resa anlände han till centralstationen i Falköping.

– Det var en regnig söndagseftermiddag och helt folktomt. Jag såg en enda bil komma åkandes – och i den satt Johannes! Han stannade, vevade ner rutan och sade: ”Hej Jonathan, jag trodde du var i Thailand.”

Jonathan bad om skjuts hem och började sedan berätta för Johannes vad han varit med om.

– Jag tänkte att han skulle bli chockad, men för Johannes var det som om det var det mest naturliga i världen. Han berättade också att han sedan vårt första möte på gymmet hade bett för mig varje dag. Han berättade mer för mig om vem Jesus är, och denna gången lyssnade jag.

Vid en gudstjänst i Jönköping gjorde Jonathan en stark frälsningsupplevelse, men trots det var vägen framåt inte spikrak.

– Jag hade mycket som jag var tvungen att bryta med från min gamla livsstil. Det var en process, förklarar han.

Ett viktigt steg var beslutet att låta döpa sig.  

– Dagen jag döptes fick jag känslan av att en tung ryggsäck släpptes och lämnades kvar i vattnet.

En annan viktig pusselbit var när Jonathan träffade Julia, som senare blev hans fru.

På frågan om vad som är största skillnaden före och efter mötet med Jesus blir svaret eftertänksamt men tydligt:

– Känslan av att veta att det finns ett syfte med ens liv. Innan var livet väldigt ytligt, jag levde kortsiktigt för nästa kick.

– Världen är ett ständigt jagande efter att tjäna pengar och göra karriär, men i slutändan får man ändå inte ta med sig något när man dör. Den fina bilen rostar. All den yttre skönheten försvinner. Vi åldras och blir skrynkliga.

– Men när man har en tro finns det ett evighetsperspektiv. Det finns ett liv efter detta – en himmel som väntar – och det väger så mycket starkare än det korta liv vi har här på jorden. Att Jesus har dött och uppstått och att jag en dag kommer att uppstå med honom – det är större än allt, avslutar Jonathan.