David Jack är en sympatisk och vältränad ung man med artig, mjuk framtoning och sund självkänsla. Det är svårt att föreställa sig denne vänlige unge man som en farlig och hotfull kriminell och blandmissbrukare. Men det är denna mörka bild som träder fram när David återger vissa episoder ur sin tidigare livshistoria.

Pappan kommer från Gambia och mamman från Finland, men David växte upp i Upplands Väsby, i norra Storstockholmsområdet.

– Min pappa försvann tidigt ur mitt liv och jag växte upp med min mamma, berättar David.

I hemmet fanns ingen personlig tro, men Davids mormor, som dog innan han föddes, var troende, har han fått veta. Farföräldrarna i Gambia är, i motsats till Davids pappa, praktiserande muslimer.

I skolan var det stökigt. David hade problem med dyslexi och blev mobbad, ofta med grova rasistiska uttryck. Det gjorde honom aggressiv, och han reagerade med vredesutbrott och kom ofta i slagsmål. Han var storväxt, vältränad, tuff och inte rädd för någon.

Även om han gick i flera olika skolor var det överallt nya problem, och skolledningen ville helst bli av med honom.

– Samtidigt var jag en ledartyp som andra kunde känna sig trygga med, berättar han.

– Jag litade på att jag var starkare och därför var jag aldrig rädd. Ganska ofta var jag med min kusin i Husby, ett av Stockholms ”utanförskapsområden”. Där hände det mer, och jag blev snart involverad i farliga aktiviteter.

Ännu värre blev det när David började använda farliga droger, som Tromodyl, som kombinerat med alkohol förvandlade den unge mannen till en hotande, tickande bomb.

David, som tränade kickboxning, var uthållig och stark – och farlig, för både sig själv och andra.

– Jag blev retad och kom lätt i bråk. Drogerna avtrubbade mig och gjorde att jag kände mig oövervinnelig, det var ingen bra kombination, förklarar han.

– Jag tror att det var Gud som stoppade mig från att skada någon allvarligt. Jag var ung och stark och hade lätt kunnat döda någon när jag gick bärsärkagång i mitt okontrollerade raseri.

När David slutat gymnasiet 2016 festade han och rökte på med sina kompisar hela sommaren. Det var många som ville vara med David, eftersom han var stark och ingav trygghet.

Men han var också envis och gav sig inte så lätt när han blev provocerad. En gång när han var helt omtöcknad av droger och några vakter skulle ta hand om honom, slogs han så vilt att en tredje vakt tillkallade polis.

– Det fanns bara besinningslös ilska i mig och jag gav mig inte, trots att flera poliser försökte övermanna mig. Till slut använde de pepparsprej och tryckte ner mig på marken.

– De satte mig i häkte och senare dömdes jag för våldsamt motstånd.

Varje dag matade David sin starka kropp med droger, tabletter och alkohol. Men hur han än experimenterade kände han sig bara ännu mer trasig och tom på insidan; inget kunde fylla det inre tomrummet och den gnagande längtan han upplevde efter frid och trygghet.

– Känslorna pendlade upp och ner, jag slets sönder inifrån och visste till slut inte vart jag skulle ta vägen. Det kändes som om jag tappat kontakten med verkligheten. Jag fick hallucinationer och greps av förföljelsemani. Mörker och ondska attackerade mig och jag blev som förlamad av rädsla.

David beskriver hur det hela landade i ett totalt inre kaos. Extrema mardrömmar gjorde honom livrädd, och psykoser och paranoia utlöste stor förvirring. Dessutom hade han skurit sig själv, mer eller mindre djupt, på olika ställen på överkroppen. Inom honom bubblade en vrede som triggats av massor av alkohol.

I ren desperation fick han i väg ett sms till en kompis, med texten ”Kom snabbt!”.

David hamnade i en ambulans, ihop med poliser, och blev inlagd på rättspsykiatriska akutmottagningen.

När hans mamma och yngre halvbror kom dit och såg David ligga blodig på en bår blev de alldeles chockade. Han var så långt bort från sitt verkliga jag som någon kan komma.

– Jag tillbringade tre tuffa nätter där. På dagarna mötte jag andra akutfall med olika psykiska besvär, vilket bara fick mig att må ännu sämre. Det är hemskt att tappa verklighetsuppfattningen, säger David eftertänksamt.

Men just då, när det såg som allra mörkast ut, väntade gryningen.

Davids pappa hade tidigare haft ett förhållande med en troende kvinna och hade en son med henne, en äldre halvbror till David. Efter några plågsamma dygn fick David komma och sova över hos sin storebror några dagar.

Storebrodern och dennes mamma är båda engagerade i en nyetablerad församling i Södertälje som grundats av WAO Church (We are one church, tidigare Södermalmskyrkan). David hade då ingen aning om att hans brors mamma länge bett för honom och också vädjat om förbön i huvudförsamlingen i stan.

Nu ville båda att David skulle följa med dem på en gudstjänst.

– Jag hade inget emot det, så jag hängde med till kyrkan. När vi klev in i lokalen upplevde jag frid, men jag hade ingen tanke på att bli kristen – formellt var jag ju muslim, konstaterar han.

David minns mycket tydligt hur trasig och brusten han kände sig på insidan när han satte sig längst fram i lokalen. Under lovsången fascinerades han av den närvaro av helighet och ljus som fanns i atmosfären. Han upplevde att han skulle lyfta sina händer, som så många andra i lokalen, och tyckte att det kändes helt rätt.

– Jag slöt ögonen och funderade över hur jag skulle be. ”Vem är den där Jesus egentligen?”

– Då sade pastorn att alla som ville ta emot Jesus skulle ställa sig upp. Allt mörker som fanns i mig skrek ”nej!”, men jag ställde mig ändå upp och bad också med i en bön om frälsning.

– Det kändes som om ett finger petade på mig i hjärttrakten, och samtidigt var det som om det hårda skalet inom mig bara brast.

Det blev början till ett helt nytt liv för David.

Men han erkänner samtidigt att allt inte ändrade sig på ett ögonblick. Han kan fortfarande känna ett sug efter alkohol och även droger.

Men han fortsatte besöka församlingen i Södertälje och fick en god relation till pastorn.

– Jag ville absolut inte gå tillbaka till det gamla livet, och det första året handlade mest om att överleva i min kristna tro. Där hade jag starkt stöd av pastorn, som bad med mig och uppmuntrade mig att växa i min tro.

Påföljande år gick David församlingens bibelskola, där han fick undervisning som gav stabilitet och tillväxt i hans andliga liv.

– Jag fick lära mig vem jag är i Kristus och hur jag strider den andliga striden. Nu känner jag mig hel som människa, konstaterar David tacksamt.

David säger att han önskar få jobba med människor, skriva och vara en förebedjare för andra. Tron har hjälpt honom hitta sitt riktiga jag, som en stabil och trygg person.

Även som pojklagstränare i fotboll och ishockey vill han vara ett föredöme för nästa generation. Killarnas föräldrar uppskattar att David med sitt goda exempel ger deras barn en positiv förebild.

– Det har nu gått tre år sedan jag fick möta Jesus, och jag kan bara säga: ”Tack, Jesus, för att du räddade mig!” Nu vill jag lära unga människor att visa respekt för äldre, skapa goda relationer och förebygga kriminalitet och missbruk, säger David, med en självklar auktoritet, som väcker förtroende.