Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, för de ska bli mättade.
Matteusevangeliet 5:6

Världen idag

”De riskerade sina liv för mig”

Far och bror var redan gripna. En kväll ringde det på dörren. Där stod en kvinna och berättade att om fem timmar skulle resten bli hämtade.

I ett nu kastades norsk-judiska Rosa ut på en farofylld flykt mot den svenska gränsen.

Reportage · Publicerad 14:00, 16 jun 2020

– Mamma, det här är Malene. Hon är norska och ska intervjua dig, börjar Helen Tankus.

Hon har precis välkomnat mig in i sin mammas lägenhet i centrala Göteborg.

Hun snakker norsk. Så nu kan ni två prata ihop på norska, fortsätter hon med ett vänligt leende.

Rosa Pajkin Tankus, som är född och uppvuxen i Oslo, vänder sig mot mig och svarar på klingande Oslodialekt:

Jasså, hvor kommer du ifra?

Medan hon äter upp sin lunch bjuder dottern på te. Vi går in i vardagsrummet och sätter oss i den vackra soffgruppen i guldig och vit rokokostil.

Rosa minns väl när tyskarna ockuperade Norge 1941. Hon var då 17 år.

– Vi visste att Hitler fanns. De tog alla dem som tänkte annorlunda och som hade en utbildning: läkare, advokater, lärare …, inleder hon.

Hon börjar gråta och ber dottern hämta en servett.

– Det är tungt att det finns sådana djävulska män, fortsätter Rosa.

Hon tar en paus för att hämta sig innan hon försiktigt utbrister:

– De tog alla mina lärare.

Rosa försöker minnas deras namn och kommer till slut ihåg att en hette Lange; han var hennes klassföreståndare. Något samtal om kriget hemma minns hon däremot inte. Med en mor som flytt från Litauen och en far som flytt från Ryssland tror Rosa att de helt enkelt upplevde det som att historien upprepades.

Då icke-angreppspakten mellan Tyskland och Ryssland bröts i juni 1941 och alla män från Ryssland blev arresterade, däribland Rosas pappa, Isja, blev allt än värre.

– Far hämtades och satt på Grini [fångläger utanför Oslo; red anm] i tre veckor. Där blev han misshandlad. Den 26 oktober 1942 kom norsk rikspolis och hämtade alla judiska män över 15 år, berättar Rosa.

Hon såg aldrig sin far och bror igen.

Omkring en månad senare, klockan 23:30 den 25 november, fick de nattligt besök.

– Vi var samlade hemma hos oss. Då ringer det på dörren och där står Ingvild Furre utanför. Vi kände inte henne, berättar Rosa, och förklarar att Ingvild var hennes mosters granne.

Ingvild, som jobbade för motståndsrörelsen, sade då till Rosa: ”Ni måste försöka komma i väg, för om fem timmar blir ni hämtade. Även kvinnor och barn.”

Rosa tycker det är svårt att fortsätta och tar en ny paus. Sedan säger hon:

– Hon var enastående och helt fantastisk, den människan. Tack vare Ingvild räddades våra liv. Hon riskerade verkligen sitt eget liv.

Ingvilds besked orsakade minst sagt ett kaos. Rosa ringde husläkaren, eftersom mor Bertha var så förtvivlad. Tio minuter senare dök han upp. Han bad då Rosa och lillasystern Ella fly utan sin mamma.

– Husläkaren hade kontakt med poliskommissarien, som i sin tur hade kontakt med motståndsrörelsen, skjuter Helen snabbt in som förklaring.

Hon fortsätter:

– Mamma sade då: ”Vi kan inte lämna mamma.” Men läkaren gav dem 500 kronor och sade bara: ”Du och din syster är fortfarande unga. Ta de här pengarna och fly till Sverige.” Och av någon anledning tog mamma det till sig.

Helen, som är yngst av fyra syskon, flyttade till Stockholm på 80-talet. Numera jobbar hon med mottagning av kvotflyktingar och besöker sin mamma så ofta hon kan.

– Jag har känt till min mammas historia sedan jag var liten, så min uppväxt har präglats av att Förintelsen alltid har varit närvarande.

Hon beskriver sin mamma som en omsorgsfull, generös, stark, men också envis person som har nära till skratt trots allt det hemska hon har genomgått.

Skrattet är det dock svårt att få fram den här dagen.

Trots att Rosas mamma överlevde rent fysiskt tack vare att att husläkaren placerade henne på sinnessjukhus, så blev hon aldrig frisk igen psykiskt.

– Läkaren där var enastående. De var tre stycken som var gömda på olika avdelningar, berättar Rosa.

Hur gick det då för Rosa och hennes syster?

Jo, efter att ha varnat en väninna (som kom undan och överlevde) packade de med sig kläder och det mest nödvändiga och gick till några av sina klasskompisar som inte var judar.

– De ville först inte släppa in oss, men vi bara rusade in, minns Rosa.

Medan 96-åringen funderar kommer Helen in med vaniljlängd och lite te. Rosa blir frustrerad över att hon har glömt en del, och ber mig därför senare dubbelkolla vissa fakta – vilket är möjligt bland annat tack vare den norska boken Kvinner under krigen, där Rosas historia är en av 18.

Efter många spänningsmoment fick Rosa åter kontakt med Furre, som såg till att Rosa och Ellen fick gömma sig hos hennes moster Randi och mormor Maria.

Sent den 1 december blev systrarna tillsammans med 14 andra fraktade till gränsen i en tysk lastbil med hakkors på. Chauffören var en ung, beväpnad norrman.

– En liten pojke på två år blev drogad för att han inte skulle skrika, minns Rosa, som uppskattar att resan tog två dagar.

Förutom pojken, Rosa och Ellen var resterande vuxna. Några var till och med icke-judar från blandäktenskap. Tysta som möss och i minus 28 grader satt de ihopkrupna, timma efter timma.

Efter några stopp kunde de inte fortsätta längre. Tyska trupper på 11 000 man var på väg från Finland.

Lösningen blev att stå gömda i en ladugård. I flera timmar stod de och tittade på när trupperna passerade, innan det var tryggt att bege sig ut på vägen igen. Men en liten stund senare fick de återigen stanna, den här gången för att övernatta i ett hus i skogen som låg synligt från vägen.

Dagen efter kom plötsligt två beväpnade norrmän i uniform från det norska nazistpartiet Nasjonal samling. I en filmintervju med Suzanne Kaplan har Rosa berättat vad som hände:

– Då blev vi snabbt instuvade i en garderob som låg under en trappa, 16 stycken. Vi låg på varandra. Jag vet inte hur länge de var där – en kvart, kanske tjugo minuter? Och sedan försvann de.

Dagen därpå kom flyktingarna äntligen fram till Rømsjøen.

– Det låg en insjö vid gränsen, där halva låg i Norge och andra halvan i Sverige. Svenska soldater sprang emot oss och sade: ”Välkomna till Sverige!”

Helen tycker att hennes mamma går lite för snabbt fram och fyller på med fler detaljer.

– Det var ett kritiskt moment här. De blev avsläppta och fick sedan höra att om de gick den här vägen skulle de komma till den svenska gränsen. De började då gå över sjön, som frusit till is. Men plötsligt såg de soldater på andra sidan. Då sade någon: ”Åh, nu är det slut. Det är tyskarna som står där.”

Helen förklarar att alla hade fått tabletter av motståndsrörelsen så att de kunde begå självmord om de blev tagna.

– De stod klara att ta tabletterna då de hörde de svenska soldaterna ropa till dem.

Rosa inflikar:

– Det går inte beskriva den känslan.

Hon förtydligar:

– Känslan av att bli räddad.

96-åringen lutar sig tillbaka i stolen och sluter ögonen. Tårar rinner nerför kinderna. Tårar som, enligt dottern, antagligen kommer av flera orsaker.

För många år sen upplevde nämligen hela familjen en stor sorg då yngste sonen, Johnie, valde att avsluta sitt liv.

Jag lägger min hand på Rosas arm, och Helen kramar om sin mamma.

Efter kriget förenades systrarna med mor Bertha. Rosa jobbade sedan några år i Norge innan hon återvände till Sverige och bildade familj med Gerhard, en svensk jude. Tillsammans fick de fyra barn.

Senare har familjen utökats med fem barnbarn och fyra barnbarnsbarn.

– Familjen har alltid varit första prioritet, säger Rosa, och önskar mig välkommen tillbaka.

Fast då behöver jag inte komma som journalist.

Innan denna artikel hann publiceras avled Rosa Pajkin Tankus. Hon skulle ha fyllt 97 år i juni. Det är viktigt att dessa berättelser får höras och leva vidare, och än mer angeläget blir det efterhand som förstahandsvittnena blir färre.
Därför väljer vi, med familjens goda minne, att ändå dela Rosas historia.

Tack vare Ingvild räddades våra liv. Hon riskerade verkligen sitt eget liv.
Det går inte beskriva den känslan. Känslan av att bli räddad.
Jag har känt till min mammas historia sedan jag var liten, så min uppväxt har präglats av att Holocaust alltid har varit närvarande

Rekordmånga kvinnor är föreståndare inom Pingst

Fördubbling. Allt fler föreståndare inom Pingst är kvinnor. Sedan 2014 har andelen kvinnor bland föreståndarna... lördag 28/11 19:00

Adventsbudskap extra viktigt i coronamörker

Ledare I år är det inte bara en mörk årstid som ackompanjerar advent. Frågan är om stämningen i landet,... lördag 28/11 00:00

Vi kan vara stolta över dem som gått före oss i tron.

Inför söndag Ps 24 ”Gör porten hög, gör dörren bred …” Så sjunger vi i adventspsalmen 107 i svenska psamboken.... fredag 27/11 00:00
E-tidning
Senaste magasinen