Cafébussen, heter den kort och gott. I nästan tjugo års tid har Norrköpings frikyrkor samarbetat för att evangelisera i stans nöjeskvarter med hjälp av så kallad bussmission.
Fyra team med varsin teamledare och varsin chaufför turas om att på fredagarna ansvara för satsningen. Cafébussen självt är en före detta landsvägsbuss, som byggts om för ändamålet, med såväl andlig som kroppslig spis, i form av bön, bibel och bullar.
Världen idag gav sig ut i Norrköpingsnatten för att besöka Cafébussen.
Det råder en febril verksamhet i Hörsalsparken, där Cafébussen brukar stå parkerad på fredagarna. Bord med tillhörande stolar ska ställas upp, ett kors med inbyggda ljusdioder ska kopplas till bussens batteri, och kaffe, tevatten, tepåsar, bullar och muggar ska ställas fram på ett bord, där det även finns biblar och traktater.
Stilla lovsångsmusik ljuder på låg volym ur en portabel högtalare och blandas med bullret från förbipasserande spårvagnar.
– Vi hade en annan buss tidigare, som redan var ombyggd till en kafébuss. Men den höll inte mer än några år innan motorn skar, berättar frälsningssoldaten Håkan Järlsjö, som har varit med ända sedan starten.
– Då köptes den här bussen in. Men alla säten var ju vända framåt och det saknades bord, så då hjälptes vi åt med att bygga om den för att passa vårt ändamål.
Frälsningsarmén har på många sätt varit den drivande kraften i projektet. Det var exempelvis Håkan med fler som initialt drev på för att det borde finnas en kafébuss i Norrköping.
Det råder inga tvivel om att bussen och eldsjälarna som fredag efter fredag ställer upp för att sprida evangeliet har fått vara till välsignelse för folk som passerat förbi och passat på att ta en fika på väg till eller från en nöjestillställning.
Förra året kunde bussen inte användas som vanligt under årets första fyra månader på grund av pandemin med sina restriktioner. Men från maj och framåt var den åter i bruk.
Enligt Cafébussens verksamhetsberättelse för 2021 fick teamet under året be till frälsning med tio personer, och omkring 50 personer fick förbön för olika behov. Varje fredagsnatt fick bussteamet samtala med och vittna för i genomsnitt 30 personer – människor som generellt aldrig satt sin fot i en kyrka.
– Det är mycket lättare att kliva in i en kafébuss och samtala med oss än att gå in i en kyrka, som kanske är en totalt främmande värld, påpekar Håkan.
– Man vet kanske inte alltid hur man ska bete sig i en kyrka, men här inne i bussen är det lite som att kliva in i köket hemma hos någon.
Han konstaterar samtidigt att även troende har fått möta Gud tack vare Cafébussen.
– Ibland kan man stelna till i formerna i kyrkan, man trampar på i sin vanliga lunk. Men här kommer man ut och får chansen att göra folk till lärjungar. Tron blir konkret här ute. Som kristen hamnar man i sitt rätta element.
– Tack vare bussen kan vi få ut Guds folk på gatorna, och det är ju här vi behövs. Bussen blir en slags träningsskola för kristna.
Håkan pekar också på bussens diakonala syfte.
– Alla kommer vi förr eller senare in i en period när det är lite tuffare och man är lite mer sliten. Då kommer livets stora frågor. Och då finns vi här för att samtala, lyssna och be tillsammans. Folk kan vara ganska ensamma och vi finns här som en välkomnande famn för dem.
Han ser sig omkring i bussen och berättar om fina möten som har skett där.
– När man sitter härinne kan man få riktigt fina samtal. Man hinner ta tag i de fördomar om kristen tro som många bär på.
Enligt Håkan är den ekumeniska bredden i arbetet en styrka, på så sätt att det inte bara är en kyrka som kommer till tals.
– Här får folk möta alla frikyrkor tillsammans, vilket är väldigt avväpnande för många.
Utanför bussen är tillströmningen av fikasugna Norrköpingsbor konstant. Många stannar också till för att få möjlighet att ställa en fråga eller få hjälp i förbön för en specifik situation i livet. Ett ofta återkommande böneämne, enligt bussteamet, är ”be att det ska gå bra för mig”. Då brukar teamet passa på att be lite extra om välsignelser över personen ifråga.
Ett gäng unga grabbar kliver in i bussen och sätter sig vid ett av fikaborden för att prata med några av teammedlemmarna som finns till hands för samtal och förbön.
Så kommer Yngve med raska kliv över gatan. Han brukar så gott som varje fredag besöka Cafébussen. Han är påtagligt berusad, men söker värme, kärlek och gemenskap hos teamet. Yngve tillhör kategorin av människor som saknar ett eget hem och bär sina få ägodelar i en sliten ryggsäck.
– Vad kostar en kopp kaffe och en bulle? frågar Yngve.
Teamet ler välkomnande och påminner honom om att det är gratis. En av frikyrkorna i stan sponsrar kaffet och ett av stadens bagerier står för bullarna.
– Javisst ja, nu kommer jag ihåg, svarar Yngve, och tar glatt emot en kopp rykande hett kaffe och en bulle, som han genast börjar tugga på.
– Jag tycker om de här människorna som bjuder på fika. De är så vänliga och snälla. Deras värme, kärlek och öppenhet betyder mycket för mig, förklarar Yngve för mig mellan tuggorna.
– Jag tänker så här: Som du själv vill bli behandlad så ska du behandla dina medmänniskor. Då kan man hoppas på att själv bli väl behandlad av andra.
Så filosoferar han en stund över världsläget och alla krig som pågår i olika länder.
– Om du behandlar dina medmänniskor illa så får du räkna med att själv bli illa behandlad. Men varför ska man behandla andra människor illa? Den frågan skulle jag vilja ha ett bra svar på. Det är mycket bättre att vara snäll och vänlig mot andra, konstaterar han.
– Världen skulle se mycket bättre ut om vi var snälla mot varandra i stället för att bråka och ställa till med krig och elände.
Yngve ser sig omkring på bussteamets medlemmar med tacksamhet i blicken. Det varma kaffet har fått honom att tina upp en smula i den kyliga vårnatten.
När han fikat färdigt skyndar han vidare i Norrköpingsnatten. Nya personer stannar till för en fika och en pratstund.