Svenska kyrkan har under de senaste hundra åren genomgått en enorm förändring. Ärligt talat har jag svårt att föreställa mig att någon organisation någonstans på den här planeten har haft en större transformation av allt från organisation och struktur till värderingar och politiska ställningstaganden.
Så skriver Jesper Bengtsson i sin bok Reformismens väg: Om socialdemokratin och kyrkan. Han skriver med glädje och uppskattning om Svenska kyrkans utveckling de senaste hundra åren, men för många läsare blir upplevelsen den rakt motsatta. Det handlar om hur ockupationsmakten med triumf beskriver en långvarig och framgångsrik erövringsprocess.
Boken har åtskilliga förtjänster, fattas bara annat – Bengtsson är en rutinerad journalist och författare. Den är lättläst och intressant. Han beskriver den som en journalistisk berättelse utan anspråk på akademiskt perspektiv. Det är också tydligt att författaren är mycket initierad.
Personregistret visar att han kunnat intervjua nästan vilken ledande socialdemokrat som helst och diskutera kyrkopolitik. Citatet från Thage G Peterson, tidigare minister och riksdagens talman, vittnar om hur långt in i maktens korridorer Bengtsson tagit sig:
”Palme sade till mig: 'Du ska hålla rätt på Lennart Geijer och Kalle Persson, och släpp inte in Carl Lidbom över tröskeln. Och dessutom ska du ha hand om statskyrkofrågan, och se till att det inte sker några olyckor där.' Sedan fällde han det numera klassiska yttrandet att 'vi är inte beredda att förlora en enda röst på att skilja kyrkan och staten åt'. Och Sträng höll med. Han ville begrava frågan.”
Redan här avslöjas en av bokens brister. Citatet är intressant men slarvigt återgett. I själva verket handlar det om Calle Persson, rikspolischefen som ofta var i konflikt med justitieminister Geijer. Slarvfelen är inte få: domprosten i Växjö hette inte Gustaf Danell (utan Gustaf Adolf), och när Margit Sahlins prästvigningslöften återges, blir det tre fel på två rader.
Till bokens förtjänster hör att Bengtsson är så tydlig. Enligt honom har Svenska kyrkan genomgått en total förändring, där de ”progressiva krafterna”, med bistånd från det politiska systemet, har vunnit.
Samtidigt menar han att det ”ännu i dag pågår en kamp om kyrkans själ och inriktning”. Därför gäller det att bekämpa rasismen och homofobin, driva en socialt progressiv linje, engagera sig i flyktingfrågan och satsa på internationella frågor: mot vapenexport, för bistånd och minskade globala klyftor.
Men – var finns Gud i dessa sammanhang? Var finns Jesus? Behövs det någon mission? Och finns himlen på riktigt – annat än här på jorden? Bengtsson citerar K G Hammar: ”Kyrkan är inte till för att människor ska hamna i himlen. Den är till för att förvandla den här världen till något som är rättvist, jämlikt och till för alla.”
De viktiga teologiska frågorna lyser till stor del med sin frånvaro. Däremot beskrivs med stor tydlighet hur det socialdemokratiska maskineriet har tagit kontroll, steg för steg, över Svenska kyrkan.
Detta har bland annat skett genom en politisering av det kyrkliga valsystemet. En milstolpe är året 1930, då staten, mot kyrkans vilja, inrättade ett system med kyrkofullmäktige som utsågs i direkta och allmänna val. Det innebar att kyrkfolket inte längre kunde styra vilka lekmän som skulle leda kyrkan.
Med tiden blev de kyrkliga valen helt politiserade. Svenska kyrkan har försökt att dölja problemet genom att tala om ”nomineringsgrupper”, men Bengtsson hymlar inte med att det handlar om ”partigrupper”.
På senare årtionden har bataljerna varit många och stora inom Svenska kyrkan. Enligt författaren har Socialdemokraterna alltid vunnit, förr eller senare. Det handlar framför allt om kvinnoprästfrågan (1958 och framåt), biskopsutnämningarna, kyrkomötesreformen (1980-talet) och homosexuella relationer/könsneutrala äktenskap (runt millennieskiftet och framåt).
Det finns ett drag i boken som är extra märkligt, nämligen att Bengtsson systematiskt utnyttjar härskartekniker bland annat genom ett osynliggörande och förlöjligande av dem som betraktas som motståndare. Notera: De personer som ler eller skrattar i boken, och de är många, är nästan alltid socialdemokrater!
De ”goda människorna” citeras ofta exakt och beskrivs gärna med generösa detaljer: Arthur Engberg, Harald Hallén, Kjell Ericson, Ingemar Simonsson, Torgny Larsson, Margarethe Isberg.
Dåliga människor (ibland kallade ”svartrockar”) framställs ofta i negativa termer, till exempel Bertil Gärtner. Den akademiska forskning som bedrivits tigs ofta ihjäl om den leder åt ”fel” håll. Daniel Alvungers doktorsavhandling citeras, men Dag Sandahls forskning förtigs totalt, och Johan Sundeens bok 68-kyrkan nämns bara som hastigast.
Bengtsson har ringa intresse av att bemöta kritik mot den socialdemokratiska kyrkopolitiken. Som dokumentation över förändringen inom Svenska kyrkan under senare årtionden är boken dock utmärkt.
I en skrift från 1981, Den ockuperade kyrkoprovinsen, beskriver Gunnar Rosendal Svenska kyrkan som ockuperad (”Fader Gunnar”, 1897–1988, var centralgestalt inom den högkyrkliga väckelsen i Svenska kyrkan under 1900-talet).
Vilken är i så fall ockupationsmakten? Ytligt sett: de svenska politikerna – inte bara socialdemokraterna, men de har gått i täten. Men framför allt handlar det om tidsandan. Det avslöjar Bengtsson själv genom bokens mest dramatiska citat:
”I en av debatterna, på kyrkomötet 1957 [om kvinnoprästfrågan; red anm], sade prosten Gunnar Forkman: ’Den svenska kyrkan är icke en statsinrättning, som riksdag och regering kan ordna efter behag. Den är en del av Kristi kyrka på jorden. Dess högsta auktoritet är inte folkmajoritetens vilja, ”tidens krav” eller annat sådant. Det avgörande för den är, vad dess Herre vill.’ Det öppnar sig en avgrund mellan denna kyrkosyn och den bild av kyrkans roll och funktion som präglat socialdemokratisk politik under 1900-talet och det tidiga 2000-talet.”
När klassisk kristen teologi, i detta fall formulerad av Göran Forkman, i en officiell publikation beskrivs som totalt främmande för den socialdemokratiska kyrkopolitiken (”en avgrund”), då har denna verkligen blivit en ockupationsmakt. Låter detta hårt? Begrunda i så fall följande citat som sammanfattar bokens budskap:
”Det säger sig självt att den här förändringen av kyrkans inre liv, där fokus – med K G Hammars ord – flyttat från att göra människor lyckliga i himlen till att göra dem lyckliga i den här världen, är en viktig del av hela Svenska kyrkans utveckling.”