Larsåke W Persson har femtio års erfarenhet som pastor, själavårdare, terapeut, föreläsare och författare, i huvudsak inom frikyrkans värld. Med ett så omfattande engagemang i olika roller har han naturligtvis en rik erfarenhetsbank att hämta intryck ifrån och att reflektera över.
Den tänkta målgruppen är främst hans egna generationskamrater, och för oss äldre frikyrkorävar i pensionsåldern torde igenkänningsfaktorn vara hög.
Persson bekänner i en berörande, utlämnande skildring hur han, som fått hjälpa så många andra, själv förlorade fotfästet i en utsatt situation. Det gick så långt att hans livstid hade kunnat skrivas 1945–2015. Han såg nämligen ingen annan utväg än att ta sitt eget liv.
Men självmordsförsöket misslyckades; kroken i taket, där löpsnaran hängde, lossnade nämligen vid tyngden av Perssons kropp, något han i dag är tacksam för. Efter en tuff och tung väg tillbaka till sitt rätta jag är han nu åter aktiv i olika uppgifter.
Den hudlösa beskrivningen av hur irrationellt vi människor kan uppträda i pressade situationer är något de flesta kan relatera till. Författarens skildring av detta skänker trovärdighet åt det han i övrigt har att säga. Visst finns det resonemang man kan ställa sig tveksam till, beroende på vilken utgångspunkt man har. Men i det stora hela är det allmängiltiga reflektioner över livets villkor och olika faser vi får ta del av.
Persson menar att kärleken till livet kan paras med en förtröstan inför döden. Att vi en dag ska lämna den här jorden, men alla andra dagar i livet ska leva, är en devis som återkommer i boken. Ingen slipper undan döden, men i författarens resonemang om vad som väntar efter döden saknar jag det allvarliga perspektiv som många ändå funderar över: risken att säga nej till Gud, och därmed missa målet och förlora sin själ.
Författaren berör insiktsfullt den tillbakagång som många frikyrkor upplever. I författarens kyrkliga hemvist, Baptistsamfundet (nuvarande Equmeniakyrkan), är minskningen speciellt påtaglig. Till exempel döptes under 1880-talet 30 000 personer, och trots splittingen med pingstväckelsen nådde samfundet i mitten av 1930-talet sin högsta siffra någonsin: 68 000 medlemmar.
Perssons rannsakande fråga blir om han själv som individ och samfundet i stort mer haft funktionen av termometer än av termostat. En fråga som det kan vara nyttigt att ställa sig lite till mans. Om inte en församling erbjuder ett trovärdigt alternativ till världen omkring, och är relevant i vardagen, vad ska man då ha tron till?
Bokens stora förtjänst är den lågmält resonerande tonen, där författaren utan att döma försöker hitta förklaringar till att utvecklingen blev som den blev. Visst hade resonemanget också kunnat utvecklas till en analys av vad som kunnat göras annorlunda.
Men på det hela taget är boken en läsvärd och välskriven skildring av utvecklingen i de äldre svenska samfunden de senaste femtio åren, som även många yngre kan lära sig mycket av.