Korsets teologi är ett huvudbegrepp i Martin Luthers teologi. Eller annorlunda uttryckt: Den distinktion som Luther gör mellan korsets teologi och härlighetsteologi är fundamental i hans tänkande. Inte minst använder han dessa termer i de tidiga reformationsskrifterna.

Utifrån dessa viktiga element i den unge reformatorns teologi har Carl Axel Aurelius, tidigare professor i Linköping och biskop i Göteborg, samlat några intressanta och i Sverige hittills outgivna texter av Luther. Det handlar om fyra skrifter som utkom i olika sammanhang 1518–19, alltså direkt i den evangeliska reformationens startskede.

Den inledande texten, Heidelbergdisputationen 1518, med 28 teologiska teser, är den mest kända av dessa fyra nyöversatta texter. Teserna är betydelsefulla men svårforcerade för de flesta läsare. För egen del tyckte jag att det är först halvvägs in i texten som Luthers resonemang börjar bli lättare av avkoda.

Där hittar vi ett välkänt resonemang:

”Lagen förödmjukar, medan nåden upphöjer. Lagen väcker fruktan och vrede, medan nåden väcker hopp och barmhärtighet. Genom lagen kommer kännedom om synden (Rom 3:20). Syndakännedomen leder fram till ödmjukhet och ödmjukheten till nåden. Så leder Guds främmande verk (opus alienum) till sist fram till hans egentliga verk (opus proprium): Gud gör en människa till syndare för att göra henne rättfärdig” (s 30).

Personligen tror jag att denna text hade behövt en längre och utförligare inledning för den vanliga läsaren än vad Aurelius ger. ”Luther och hans berömda teser”, en artikel av Daniel Johansson i boken Den mångfacetterade reformationen (red R Imberg & T Johansson, Församlingsförlaget 2019) är en utmärkt introduktion till Heidelbergteserna.

Luthers tänkande i dessa teser formuleras extra tydligt i nummer 21: ”Härlighetsteologen kallar det som är ont gott och det som är gott ont. Korsteologen kallar tingen vid deras rätta namn.”

Den andra Luthertexten, Om att bereda sig på att dö: En betraktelse, är en intressant och tankeväckande skrift som ansluter till en medeltida litterär tradition, Om konsten att dö (De arte moriendi). Jag passade själv på att läsa högt ur denna luthertext för några av mina egna blivande arvingar när vi nyligen var på resa tillsammans. Mycket givande!

Luther inleder praktiskt med frågan: Hur ska man undvika tvister bland arvingarna? Sedan går han vidare till andliga och teologiska frågor. Man möter honom som vis själavårdare och psykolog. Det är tydligt vilken vikt som sakramenten spelade för honom, inte bara dopet och nattvarden, utan vid denna tid även sista smörjelsen:

”Den som har fått både nåden och tiden till bikt, absolution, nattvard och sista smörjelsen, han har sannerligen goda skäl att älska, prisa och tacka Gud och att dö med glädje, försåvitt han förtröstansfullt litar och tror på sakramenten. [...] I sakramenten handlar, talar och verkar Gud, Kristus själv, med dig genom prästen” (s 55).

Den tredje texten, Om hopp och lidanden: En exkurs om Psaltaren 5:12, är lång och lite böljande. Där lyfter Luther fram ett lidandesperspektiv som sällan betonas i dag – att Gud ofta använder lidande för att fostra och leda vår andliga utveckling.

Vissa element är överraskande, såsom hans bibelanvändning. Många av dagens exegeter skulle betrakta Luthers bibelutläggningar som långsökta – själv tycker jag snarast att de är djärva. Den apokryfiska bibelboken Syrak citeras med gillande.

Luther kommer också in på vad som kännetecknar en rätt teolog: Det blir man ”genom att leva, nej, snarare genom att [erfara att] dö och fördömas, inte genom att tro sig förstå, läsa och spekulera” (s 78).

Han tar också upp vilken plats de goda gärningarna har i den kristnes liv: ”De som på detta sätt gör goda gärningar gör dem inte för egen räkning utan så att säga som redskap för Gud. De räknar dem inte sig själva tillgodo utan är tillfreds med Gud allena som den på vilken man hoppas” (s 90).

Luther har även en svidande vidräkning med de teologer som drev predestinationsläran (att människor vill veta om Gud förutbestämt dem till himmel eller helvete). Enligt honom är det djävulen själv som förvirrar människor med sådana spekulationer.

Boken avrundas med en fjärde Lutherskrift, Vid anblicken av Kristi heliga lidande: En meditation, där han i slutet ger en rad intressanta pastorala reflexioner.

Avslutningsvis följer en bildsvit på 16 sidor med intressanta och pedagogiska illustrationer. Däremot blir kartbilden ett magplask: ett trettiotal centraleuropeiska orter med koppling till reformationen anges, men en ort saknas: Just det, Wittenberg …

Sammanfattningsvis: En intressant och tänkvärd bok med många pärlor, andligt och teologihistoriskt. Språket är lättflytande, men det medeltida tankegodset inte helt lättforcerat. Om en ny upplaga trycks skulle inledningen behöva göras lite fylligare. Kanske även fler noter till texten.

Vi väntar med spänning på fler Luthertexter.