Den bibliska gestalten Rut är en märklig kvinna. Hon är en av två kvinnor som gett sitt namn åt en bibelbok (den andra är drottning Ester), och hon är en viktig person i Jesu stamtavla.

Matteus valde att i sitt släktregister över Jesu härstamning (kapitel 1) utelämna vissa självklara anmödrar till Jesus: Sara, Rebecka och Lea. I stället lyfte han fram fem oväntade kvinnor.

Att Jesu familjesituation var speciell – jungfrufödelsen, att Josef inte var Jesu biologiske far – var alltså, ur Matteus perspektiv, inte särskilt överraskande. Åtskilliga kvinnor i Davidssläkten – ”nådens döttrar”, med Francine Rivers term – hade en överraskande bakgrund och livshistoria:

Tamar, två gånger änka, fick till sist tvillingar genom sin svärfar. Rahab, skökan i Jeriko, gifte sig med en judisk man. Rut skulle, enligt Israels lag, egentligen inte få gifta sig med en israelitisk man eftersom hon var moabitiska (5 Mos 23). Batseba blev en av Davids många hustrur, men deras relation inleddes när hennes man Uria var i fält; han blev också i ett tidigt skede mördad av David. Och Maria var den orörda tonårsflicka som fick föda fram vår Frälsare.

Den tredje huvudpersonen i Francine Rivers romanserie Nådens döttrar är alltså den moabitiska Rut. Utan tvivel är ännu en intressant och tänkvärd roman, där alla de detaljer som Bibeln beskriver återfinns, men runt detta har Rivers återigen skapat en handling som i många detaljer framstår som möjlig, ibland till och med ganska sannolik.

Till bokens förtjänster hör att Rivers lyckas konkretisera olika aspekter med så kallat leviratäktenskap (5 Mos 25). Det handlar alltså om att en nära manlig släkting, en ”återlösare” eller ”bördeman” (hebr: goel), skulle gifta sig med änkan om hon inte fått någon son med sin förste man; den förste sonen skulle därmed räknas som ättling till den förste maken.

Själv har jag undrat över vad systemet innebar i praktiken – i denna roman får faktiskt Rivers olika detaljer vad gäller arv och liknande att falla på plats. Det var Onans sätt att manipulera detta system som ledde till att Gud straffade honom med döden (1 Mos 38:8–10), vilket tas upp i romanen om Tamar.

Gestalten Rut är intressant av många skäl. Liksom Tamar och Rahab valde hon att lämna sitt folk och hålla sig till Israels Gud. Ruts bekännelse var tydlig: ”Ditt folk ska vara mitt folk och din Gud ska vara min Gud” (Rut 1:16). Hennes lojalitet mot svärmodern Noomi hade ett högt pris (hon lämnade hela sin släkt kvar i Moab), men hon blev också rikt belönad genom sitt giftermål med Boas.

På ett förtjänstfullt sätt får Rivers fram detta i sin roman, likaså att Ruts agerande vid tröskplatsen i praktiken innebar ett frieri – av en kvinna (sid 109, 145).

Ovanligt nog har Rivers fått in en del anakronistiska fel i boken. Fenomenet proselyt finns i Nya testamentet (se Matt 23:15) men var inte aktuellt på Ruts tid; synagogor fanns knappast under Ruts tid utan kom långt senare, och fanns verkligen bönesjalar och bönekapslar vid denna tid (sid 36, 87, 120)?

Rivers har läst in sig på judisk kultur men inte insett att vissa företeelser kom med tiden.

Översättningen till svenska är förtjänstfullt gjord av Eva Hallin, men israeliter halshögg inte människor; de kunde däremot sticka ner dem med svärd (sid 37).

Sammanfattningsvis: Ännu en fängslande roman med många intressanta perspektiv.