Amy Grant, Michael W Smith, Steven Curtis Chapman. Det kristna musiken har en rik historia på ledargestalter som förändrat hela musikscenen för alltid, och det är tveklöst så att Lauren Daigle är vår tids motsvarighet.
Hennes debutskiva gjorde stort avtryck 2015, men det brakade loss ordentligt med singeln ”You say” 2018 och resten är, som klyschan säger, historia.
Med ett föregående album som streamats nära en miljard (!) gånger, enbart på Spotify, är det ingen överdrift att förväntningarna är skyhöga på Lauren Daigles uppföljare som nu äntligen är här, det självtitlade albumet Lauren Daigle. Det tog fem år, och nu har hon dessutom hunnit skriva ett nytt skivkontrakt som gör att hon numera även släpps i den profana världen (liksom i den kristna som tidigare).
Det är givetvis ingen lätt uppgift att nå upp till förra albumet Look up child. Men Lauren försöker inte heller kopiera samma recept en gång till. Borta helt är låtskrivaren och radarpartnern Paul Mabury, som hon tidigare skrivit många av sina största hits med, och den minst lika viktiga radarpartnern Jason Ingrams medverkan begränsas till fyra av skivans tio spår.
I stället är det countryartisten och låtskrivaren Natalie Hemby som, tillsammans med Lauren Daigle, står för de flesta av låtarna.
Nya låtskrivare bäddar naturligt nog även för ett delvis nytt sound. Här finns också ett antal låtar som visar upp en lite bredare sida av Lauren. I charmiga och jazziga lyckopillret ”New” sjunger hon om bönens kraft och om vikten av att lägga gamla vanor bakom sig och gå in i något nytt.
Jazzpoppiga ”Waiting”, om att vänta på den stora kärleken, växer fram till en ny favorit med en urstark refräng. Båda dessa, liksom exempelvis ”These are the days” visar en tydlig influens av Lauren Daigles musikaliska rötter i den amerikanska södern, stöpt i ett landskap av jazz, blues, soul och funk. Likaså när hon återvänder hem till en av sina barndoms gator i låten ”Saint Ferdinand”.
Det här är inte ett stort balladalbum. Här är det mer jazz och pop än bombastiska ballader. Men inledande ”Thank God I do” är grandios och växer hela tiden, och drypande vackra ”To know me” bidrar även den med ett uns av lugnare stämning.
De som, på förhand, uttryckt oro över att 31-åriga Lauren Daigle nu inte bara (!) sjunger om Gud, utan också om livet i stort, behöver inte oroa sig. Hennes tro präglar på många sätt skivan.
Inte minst i den helt oemotståndliga, och lika överraskande, 50-talsdoftande, smått jazziga pärlan ”Kaleidoscope Jesus”. I nästan fyra minuter sjunger hon om sin fascination över Guds fantastiska skapelse och Jesus verk på jorden – och hon gör det på ett sällan skådat lekfullt sätt.
Några låtar, som ”Valuable” och ”Ego”, blir tyvärr mest till utfyllnad här, på ett i övrigt riktigt imponerande album. Överlag gör dock Lauren Daigle knappast någon besviken med sitt självtitlade album, där hon visar varför hon blivit en superstjärna inom den kristna musikscenen. Spektrat av låtar är stort, hennes röst ännu större.