John Stott har varit en av giganterna inom den evangelikala kristna rörelsen under många år, framför allt genom ett omfattande författarskap. Men också som initiativtagare till ett antal viktiga initiativ inom global evangelikal kristenhet, framför allt när det gäller formandet av Lausannerörelsen och Lausannedeklarationen.
Den evangelikala rörelsens agenda har varit att värna om en bibliskt grundad kristen tro på en protestantisk grund. Stott var verksam som präst inom Anglikanska kyrkan i England och hans lokala bas var tjänsten som kyrkoherde i All Souls Church i centrala London.
Han lämnade detta jordeliv 2011.
Det är utmärkt att vid 100-årsminnet av Stotts födelse, att Apologia och Svenska evangeliska alliansen ger ut det som är kanske höjdpunkten i Stotts författarskap, Korset – meningen med Jesu död.
Boken innehåller en mycket kunnig, omfattande och inträngande redogörelse för betydelsen av Jesu död och dess relation till vår upplevelse av frälsning i dag.
Det pågår en strid kring varje grundläggande läroområde i kristen tro mellan en bibliskt förankrad kristendom och en liberalteologiskt präglad kristendom. Det gäller inte minst synen på korset och Jesu försoningsdöd, ett område där den liberala teologin har försökt urvattna betydelsen av Jesu gärning på korset.
Stott visar detta på ett ingående sätt i sin bok.
Boken består av fyra delar. Den första delen har rubriken ”Att nalkas korset” .
Det första kapitlet innehåller en bakgrund över korsets centrala ställning i kristen tro, både en kyrkohistorisk bakgrund och hur Jesus talade om sin kommande död och korsfästelse. Korsets betydelse i den tidiga kristna förkunnelsen poängteras.
Stott konstaterar att skillnaden mellan troende och icke-troende är som störst i deras inställning till korset. Där tron upptäcker härlighet och ära, där ser otron bara skam och vanära.
Skillnaden mellan kristendom och islam lyfts också fram. Stott skriver: ”Ett av de mest beklämmande dragen i islam är att korset förkastas med förklaringen att det inte är på sin plats att en av Guds stora profeter skulle få ett så skymfligt slut. Koranen ser inget behov av att en frälsare skulle bära människornas synd i döden.”
Det andra kapitlet innehåller en genomgång av bibeltexterna om händelseförloppet fram till Jesu korsfästelse, utifrån evangeliernas vittnesbörd.
I det fjärde kapitlet utvecklar Stott tankarna kring att korset är grunden för att Gud förlåter våra synder. Varför kan Gud inte bara förlåta oss, så som vi ska förlåta varandra. Varför krävs hans sons syndoffer för att vi ska bli förlåtna av Gud?
Stott betonar att vi inte kan jämföra vår mänskliga förlåtelse och Guds förlåtelse. Gud är kärlek men det är en helig kärlek. Det är en kärlek som ömmar för syndare men som vägrar att se mellan fingrarna med deras synd.
Stott skriver: ”På korset tog Gud i helig kärlek genom Kristus det fulla straffet för vår olydnad på sig själv. Han tog det straff vi förtjänar för att ge oss den förlåtelse vi inte förtjänar.”
Stott utvecklar ingående Bibelns tankar om syndens allvar, människans moraliska ansvar och vår skuld inför Gud. Allt detta som är hinder för att Gud ska kunna förlåta oss. Guds helighet och Guds vrede över synden förklaras ingående.
En avgörande bakgrund för att förstå korsets innebörd är en förståelse av syndens allvar och Guds majestät. De bibliska tankarna om Guds helighet och vrede visar att de inte kan existera tillsammans med synden. Guds helighet avslöjar synden, hans vrede bekämpar den.
Det femte kapitlet utvecklar tankarna om gottgörelsen för synden, helt avgörande för att förstå korsets innebörd. Vem som ska gottgöras har diskuterats under kyrkans historia. Stott poängterar det uppenbara, Gud måste gottgöra sig själv.
Anselm, biskop på 1000-talet har påverkat kristen lärohistoria i stor utsträckning. Han skrev om korset som en gottgörelse för Guds vanhelgade ära. En människa måste frambära gottgörelse till Gud. Ingen människa är värdig detta, det är endast Jesus – både fullkomlig Gud och fullkomlig människa, som kan frambära gottgörelsen för människans synd.
Hur kan då Gud uttrycka sin helighet utan att förgöra oss och sin kärlek utan att bortse från våra synder?
Hur kan Gud gottgöra de krav som hans heliga kärlek ställer?
Hur kan han rädda oss samtidigt som han gottgör sig själv?
Hur kan Gud samtidigt ge uttryck åt sin helighet i domen och sin kärlek i förlåtelsen?
Stott besvarar dessa frågor genom att skriva om det ställföreträdande strafflidandet. Tolkningen av Jesu död som ett offer finns med hela tiden i Nya testamentets undervisning.
Det gammaltestamentliga ritualen med blodsoffer och ett utgjutande av blod pekade fram emot försoningen och Jesu ställföreträdande offer. Israeliska traditionen med påsken lyfter också fram det frälsande offret. Kristi offer är ett fullbordande av den judiska påsken.
Gud är både domaren och frälsaren, en och samma person. Stott betonar att även Jesaja kapitel 53 pekar fram emot Jesu ställföreträdande död. Det är uppenbart att Jesus tillämpade Jesaja 53 på sig själv och att han i ljuset av detta kapitel uppfattade sin död som en syndbärande död.
Som Guds rättfärdige tjänare kunde han göra många rättfärdiga, eftersom han skulle bära mångas missgärningar. Stott visar övertygande att alla GT-referenser som förebildar Jesu offerdöd, lyfter fram det ställföreträdande strafflidandet.
Vem var ställföreträdaren?
Stott skriver: ”Vår ställföreträdare som tog vår plats och dog vår död var alltså varken Kristus allena (eftersom det hade gjort honom till en tredje part inkilad mellan Gud och oss) eller Gud allena (eftersom det hade undergrävt den historiska inkarnationen) utan Gud i Kristus, som i sanning fullt ut var både Gud och människa.”
Det bibliska budskapet om försoning handlar om att Gud gottgör sig själv genom att själv träda in i vårt ställe. Kristus har räddat oss genom korset, det vi brukar kalla för frälsning. Ett levande bildspråk används i Nya testamentet för att beskriva denna underbara frälsning. Till exempel försoningsoffer, återlösning, rättfärdiggörelse och försoning.
Stott poängterar att försoningsoffret blidkar Guds heliga vrede över synden. Återköpa handlar om att köpa tillbaka, att ge lösen, friköpa. Det är ord som har innebörden av att frige en slav. Vi lever i syndens fångenskap som bara en lösepenning kan befria oss ifrån och lösepenningen är Messias eget liv. Vi har blivit friköpta genom Kristi dyrbara blod.
Rättfärdiggörelsen pekar mot domstolen för att beskriva vår frälsning. Det handlar om att domaren förklarar syndaren frikänd.
Rättfärdiggörelsen handlar om ett objektivt, rättsligt tillkännagivande att syndaren har försonats med Gud, blivit förlåten och återupprättad. Utan synd hade det inte behövts någon rättfärdiggörelse. Utan nåd hade det inte varit möjligt.
Vi blir rättfärdiga genom Jesu blod. Stott skriver att när Gud rättfärdiggör syndare förklarar han dem juridiskt rättfärdiga, fria från allt ansvar för att ha brutit mot lagen, att Gud i sin son har tagit straffet för vår lagöverträdelse.
John Stotts bok om korset ger en fantastiskt rik beskrivning av den underbara frälsning som Jesus ger oss. Han dog för att vi skulle få leva. Han blev förbannad för att vi skulle bli välsignade.
Denna bok borde vara obligatorisk läsning för varje präst, pastor och förkunnare i vårt land.