I sin serie om fem av Jesu anmödrar kommer Francine Rivers i volym 4 fram till Batseba, en av Davids hustrur och mor till Salomo och ytterligare fyra söner.
Att skildra Batsebas liv är i sig en utmaning. Hon blev involverad i en av Davids grövsta synder, en synd som ledde till stor olycka över bådas familjer och som skapade en röta som sedan gick vidare i kungafamiljen.
Men utmaningen är större än så: Hur skildrar man denna välkända händelse så att nåden kommer fram? Romanserien heter ju Nådens döttrar (Lineage of Grace, på engelska).
Varje gång jag läser romanen om Batseba – och jag har läst den flera gånger tidigare (men då på engelska) – slås jag av Francine Rivers berättarskicklighet.
Hon utgår från det bibliska materialet och använder i princip varje ord som de bibliska författarna nedtecknat. Sedan skapar hon en berättarväv som bygger vidare på de bibliska skildringarna. I detta fall beskrivs Batseba som barnbarn till Ahitofel, Davids rådgivare, och romanen inleds med att Batseba blir kär i David redan som ung flicka, trots att han redan var gift och att hennes familj avrådde henne från alla relationer med honom.
Dessa antaganden, som inte finns i bibeltexten men är tänkbara, används av Rivers för att föra skildringen framåt.
När man läser boken kan man nästan uppfatta den första halvan, vägen fram till den stora katastrofen, som en transportsträcka: David är sysslolös och frustrerad, han upptäcker Batseba i badet, kallar in henne i palatset, genomför sin sexuella erövring och dödar Uria.
Rivers adderar, vilket framstår som trovärdigt, att Davids hov behandlar honom lismande och Batseba med förakt.
Så långt är allt bekant. Men sedan kommer det märkliga: livet efter katastrofen.
Rivers skildrar hur Batseba älskar David hela livet, men hon vägrar att se sig själv bara som ett offer. Hon svek Uria och sina äktenskapslöften, och det var hon hela tiden medveten om. Hon var inte medskyldig till Urias död, men hennes synd bidrog till att släppa fram de krafter som därefter hotade att krossa både henne och David, deras barn och deras familjer.
Kapitel 3, som skildrar interaktionen mellan David, Uria och Batseba, är en skakande läsning. När Uria lämnar sin hustru i Jerusalem är han medveten om vad som väntar. David tänker dölja sin synd genom ett mord.
Rivers sätt att skildra hovintrigerna, de andra kvinnornas hat och förakt mot Batseba, och de konflikter Davids polygama livsstil skapade, är övertygande, likaså framställningen av Joab som skurk.
Även om man kan ifrågasätta vissa detaljer i boken (till exempel begreppet harem och fenomenet eunucker, sid 95), är framställningen av Batseba efter katastrofen trovärdig. Den stämmer med de detaljer som antyds i Bibeln men som vi ofta förbiser.
Hatet mot henne från Israels folk (ett antal män dog för att mordet på Uria skulle döljas!) och det konstanta hotet mot hennes söner från deras halvbröder (Absalom med fler), gör att hon tvingas leva en dag i taget.
De andra hustrurna är, liksom i det bibliska materialet, skuggfigurer, medan Batseba är den som håller ihop sin familj, uppfostrar sina söner och lär av profeten Natan – han var den som avkunnade domen över David och henne, men också den som fick förmedla Guds förlåtelse och nåd till de båda.
På det sättet blir Batseba en efterföljare till de andra Nådens döttrar, som trots sina brister strävade efter att leva efter Guds vilja och föra Juda släkte vidare till kommande generationer.