När John Lennox var student vid universitetet i Cambridge, England, fick han vid en högtidlig middag i sitt college sitta bredvid en nobelpristagare. John ställde nyfikna frågor om hur vetenskap format hans världsåskådning och om hans studier och forskning lett honom att reflektera över Guds existens.
Forskaren kände sig inte bekväm, men vid slutet av middagen frågade han om inte John ville följa med till hans arbetsrum. Några seniora forskare kom också, men ingen annan student. John fick frågan om han ville göra karriär inom vetenskap och John svarade ”Javisst!”. ”Då måste du i kväll ge upp din naiva kristna tro”, fick han höra inför de andra.
Ett enormt tryck sattes på den unge studenten, men han förklarade att han inte kunde lämna sin tro och tänkte ändå fortsätta med studierna.
Detta intellektuella övergrepp ledde i stället till en tändande gnista att representera Kristus i den akademiska världen.
John Lennox, som senare blev professor i matematik vid universitetet i Oxford samt fellow och lärare i vetenskapsfilosofi vid Green Templeton College, berättar denna händelse i sin lilla tankeväckande bok Can science explain everything? (Kan vetenskap förklara allt?). Boken är än så länge inte översatt till svenska.
I tio kapitel tar författaren itu med frågan om vetenskap och Gud. Han skriver övertygande om att den åsikten som går ut på att man inte skulle kunna vara en vetenskapsman och kristen samtidigt i vår upplysta tid, är felaktig. Slutsatsen är att vetenskap är fascinerande, men den verksamheten handlar egentligen bara om att undersöka världen omkring oss.
Att missa Kristus är att missa verklighetens yttersta mål.
Till att börja med visar Lennox på flera sätt att den motsättning som finns egentligen står mellan olika världsåskådningar. Ett enkelt stöd för den tesen är just nobelpristagare, av vilka somliga är kristna och andra ateister.
Kristendom och ateism är två av många världsåskådningar, men ateister tar ofta sin förnekelse av Guds existens som en given utgångspunkt. Men av alla nobelpristagare från 1901 till 2000 hade över 60 procent en preferens för kristendom. Siffran är 65 procent av alla fysikpristagare.
När Lennox sedan backar tillbaka i vetenskapshistorien är det många – till exempel Galileo, Kepler, Pascal, Boyle, Newton, Faraday och Clerk-Maxwell – som trodde på Gud, vilket också talar för att det inte handlar om att vara mer eller mindre upplyst utan om att helt enkelt stå för olika världsåskådningar.
När en del framstående forskare i vår tid uttalar sig kategoriskt negativt om Guds existens, är det lätt att tolka det de säger som om det är ”vetenskapen” som säger det.
Men alla forskare har sina expertområden, och det är så lätt att hämta prestige från sitt eget expertområde för att kunna uttala sig om helt andra saker utanför det egna kompetensområdet.
I vår tid är det ateistiska forskare som tror sig ha något slags outtalad rätt att bara utan vidare utgå ifrån att den egna världsåskådningen är riktig och att den kristna är en ogrundad tro. Vänligt men bestämt avslöjar Lennox sådana anspråk av sekulära ikoner som Richard Dawkins och Stephen Hawkins.
Vissa grundläggande myter avlivar Lennox i ett par kapitel. Den första, att kristendom innebär tro utan bevis och att vetenskap är vetande. Men tro betyder tillit ( trust) påpekar Lennox, och det en del ateistiska forskare menar med tro är snarare blind tro.
Och naturligtvis har forskare tro. De litar på sina erfarenheter, experiment, omdömen, tolkningar, kolleger och utövar lika mycket tro som någon annan.
En kristen har, till skillnad från en ateist, skäl att lita på sitt förnuft och omdöme, eftersom det enligt kristen tro finns en avsikt med förnuftet och våra sinnen. För en ateist är förnuftet något som slumpmässigt utvecklats på grund av överlevnadsvärde.
Charles Darwin, som 1859 utmanade övertygelsen att verkligheten var skapad av Gud, tvivlade själv på att kunna lita på sitt förnuft, som utvecklats från ”lägre stående varelser” (lower animals).
Med väl valda citat från framstående forskare förtydligar Lennox så sina ståndpunkter. När det gäller medvetande och förnuft citerar Lennox den kristne kvantfysikern John Polkinghorne om hur ateistiska forskare förintar mening genom att reducera tankar eller mentala händelser till fysik och kemi. ”För tankar ersätts av elektrokemiska mentala processer. Två sådana processer [hos två personer] kan inte mötas i en rationell dialog.”
Instämmer! När meningsfulla tankar reduceras till synapsernas elektrokemiska fyrverkerier, då har ateismen imploderat.