Det är svårt att överskatta den betydelse som aposteln Paulus brev till församlingen i Rom har haft genom teologihistorien. Särskilt för den evangeliska delen av kristenheten är Romarbrevet förstås helt centralt; det var ju när han studerade Romarbrevet – och särskilt Rom 1:16–17 – som Martin Luther nådde sitt reformatoriska genombrott.

Därför kan Luther också säga om Romarbrevet i sitt företal: ”Detta brev är skriften framför alla andra i Nya testamentet. Det innehåller evangelium i all dess klarhet och renhet” och har ”i sig självt ett flödande ljus, ensamt tillräckligt att belysa hela Skriften”.