Jonathan Cahn är en respekterad profetröst i vår tid. Hans senaste bok, Mörkrets makter uppenbaras, har originaltiteln The return of the Gods och det är precis vad boken handlar om. Att de urgamla gudarna som vi läser om i Gamla testamentet har återvänt till Västerlandet.

Många med mig har förundrats över hur Israels barn kunde avfalla från Gud och tillbe ”gudar” av järn och trä. Vi är så marinerade i vår ”upplysta”, rationalistiska kultur att vi inte har förstått de andliga realiteterna som denna avgudadyrkan vittnar om, nämligen att bakom dessa stoder fanns andefurstar.

Cahn lyfter fram två bibelsammanhang som ger nycklar till boken. För det första: I 5 Mosebok 32:17 och Psalm 106:37 talas det om att Israels barn ”offrade till onda andar som inte är Gud, åt gudar som de inte kände”, respektive hur de ”offrade sina söner och döttrar åt onda andar”. Man offrade åt shedim, ett begrepp som används endast på dessa två ställen i hela GT.

I Nya testamentet motsvaras shedim av daimonia (1 Kor 10:20).

Utgångspunkten för Cahns bok är det faktum att verkliga andemakter dolde sig bakom och representerades av bildstoderna. Baal, herren/allhärskaren som lovade gröda och välstånd, Ishtar (Astarte), den perverterade sexualitetens gudinna, Molok (som betyder kung), som krävde barnoffer. En ond treenighet.

I nämnda ordning förförde dessa Israel – och i nämnda ordning har de återkommit från sin snart 2000-åriga exil (sedan de drevs ut av en ny, kristen världsordning) och förfört Västerlandets civilisation i vår tid.

Därmed kommer vi till det andra bibelsammanhanget som Cahn lyfter fram som en nyckel för att förstå detta skeende, nämligen Matteus 12:43-45, där den onde anden som kommer tillbaka till huset den drevs ut ur finner det tomt och hämtar ”sju andra andar, värre än han själv”. Cahn applicerar liknelsen på hela civilisationer.

Amerika och Europa avskaffade Gud och förbjöd bön och Bibeln i skolan. Först kom ingenting, men sedan kom i stället de gamla gudarna – med nya namn, som frihet, öppenhet och tolerans. Fanns inte längre Gud, så fanns inte heller någon objektiv sanning. Man blev själv gud och ens begär blev avguden, den nya sanningen att eftersträva och dyrka.

Gudarnas turordning, då de åter trädde in på scenen, upprepades. Först Baal, som erbjöd rikedom, makt och välgång. Sedan Ishtar, med fri sex och upplösning av äktenskapets helgd och slutligen könsförvirringen (i hennes färgsprakande parader gick bland annat män i kvinnokläder). Och så Molok, barnoffrandets gud, som lovar obegränsad framgång och frihet om du offrar de barn som ”hindrar” sådan frihet.

Boken är välskriven och lättöverskådlig. De retoriska frågorna som binder ihop kapitlen håller dig hela tiden fast i texten; varje kapitel är en aha-upplevelse. Notapparaten innehåller bland annat citat och texter från urgamla sumeriska lertavlor, där gudarnas historia, karaktärer och bedrifter beskrivs.

Medan jag läste tog jag åter fram Kjell Sjöbergs sista bok, Guds plan för upprättelse. Den skulle ha kunnat vara skriven som en fortsättning och en fördjupning av Cahns bok. Men så var också Kjell Sjöberg ofta långt före sin tid. Böckernas budskap bekräftar varandra.