Opinion
Viktig drabbning om religion inför S-kongress
Ändå är det positivt att S-ledningen nu vill avväpna den radikala rörelse som distanserat sig alltmer från såväl kristna som socialistiska ideal och i stället alltmer blivit ett språkrör för islam.
Om fyra veckor samlas Socialdemokraterna till kongress. Under många år var S-kongressen Sveriges viktigaste politiska arena för vägval inom landets odiskutabelt starkaste politiska parti, vars sidoorganisationer förgrenade sig över nästan alla delar av samhället.
Men tiderna förändras. När det statsbärande partiet snart samlas igen är det ett stukat parti, som inte enbart ska välja väg inför nästa riksdagsval, utan även en ny partiledare. En av de konfliktfrågor som tornar upp sig inför kongressen handlar dock om ett ovanligt ämne, nämligen religion.
Socialdemokraterna har i dag ett väljarstöd på omkring 25 procent – en halvering sedan toppnoteringen 1968. Tillsammans med Centern har partiet under senare decennier också upplevt det största medlemstappet av alla. När Göran Persson blev statsminister 1996 hade Socialdemokraterna tre gånger så många medlemmar som i dag, och bara det senaste året har partiet förlorat var sjätte medlem.
Detta medför att proffspolitikernas inflytande ständigt ökar, medan gräsrötterna får allt mindre betydelse. Det får i sin tur medlemmarna att känna sig ännu mer distanserade, vilket ytterligare bygger på medlemsflykten.
En av stridsfrågorna inför kommande S-kongress handlar dock om de politiska sidoorganisationernas inflytande. Partistyrelsen har föreslagit att alla sidoförbund, utom SSU‚ ska förlora sina fasta platser i partiets mäktiga verkställande utskott.
Den organisation som rimligen kunde ha fått behålla sin plats är Kvinnoförbundet, som länge spelat en central roll i partiet. Vår tids könsosäkra filosofi och tillskottet av det nya sidoförbundet HBT-socialdemokrater har dock sannolikt försvagat Kvinnoförbundets roll, vilket förstås framstår som något motsägelsefullt från en regering som säger sig vara feministisk.
Rensningen i verkställande utskottet handlar dock i praktiken främst om den tidigare kristna Broderskapsrörelsen, som numera omformats till det allmänreligiösa förbundet Tro och solidaritet. Förbundets öppna flirtande med islamism och antisemitism har blivit ett allt värre problem för partiledningen, och Tro och solidaritet lobbar intensivt för att behålla sin plats vid maktens bord.
Ändå är det positivt att S-ledningen nu vill avväpna den radikala rörelse som distanserat sig alltmer från såväl kristna som socialistiska ideal och i stället alltmer blivit ett språkrör för islam.
Men även gentemot kristendomen, framför allt i form av Svenska kyrkan, väntar spännande uppgörelser på kongressen. Som vanligt har motioner lämnats in om att partiet borde lämna kyrkopolitiken. Partistyrelsen svarar dock, som brukligt, att Socialdemokraterna alltid beslutat att hålla kvar sitt inflytande över kyrkan, och de ”ser inga skäl att nu ompröva dessa beslut”.
Nyckelordet är ordet ”nu”. Saker kan vända fort i politikens värld, och ingen trodde nog att Centern redan i år skulle påbörja sin resa bort från direkt inblandning i kyrkopolitiken. Det vore verkligt intressant om även Socialdemokraterna långsamt skulle börja inse att de kan hamna i dålig dager om de skulle bli det enda politiska partiet i nästa kyrkoval, och i stället ta steget att ta sin styrande hand ifrån kyrkan.
Om S-kongressen skulle våga koppla loss sig från Tro och solidaritet, och dessutom ta ett steg tillbaka från kyrkopolitiken, skulle det innebära en tydligare och rimligare uppdelning mellan religion och politik. Destruktiva islamistiska krafter skulle få svårare att etablera sig i partitoppen, och den kristna kyrkan skulle få större frihet att utvecklas efter sin unika natur.
Båda dessa steg vore att rekommendera.
