Verkligheten kommer ikapp – och kyrkan bör vara dess främsta röst

Att följa sanningen innebär att förankra sig i något bestående, ofta i strid mot samtidens strömningar. Varje sannings­sägare kan samtidigt frestas att släppa taget och därmed svika sina ideal och sitt uppdrag. Men den som borrat ner rötterna och orkar stå kvar tills stormen bedarrat kan också vänta en skörd. 

Årets påskvecka har gett flera talande exempel på detta. 

Postmodernismen har de senaste decennierna vältrat sig över världen i sin strävan att upplösa samtliga normer och sanningsanspråk. Dess mest extrema uttryck har varit ambitionen att utplåna mänsklig­hetens själva grundkategorier, och anhängarna har krävt full anslutning till sin flytande vision där fasta kön inte längre finns. 

Men inget samhälle kan i längden strida mot själva naturen, och Högsta domstolen i Storbritannien fällde förra veckan sitt avgörande och gav verkligheten rätt.

Domstolens enhälliga beslut att begreppen ”kvinna” och ”kön” härefter ska bygga på på det biologiska könet innebar en stor suck av lättnad för alla som har hållit ut genom den våg av hat och bojkotter som drabbat dem som haft kurage nog att kritisera detta kontrafaktiska projekt. Opinionstrycket var hårt, och fick annars förståndiga politiker och till och med kyrkor att vika ner sig. Försvararna för sunt förnuft fanns i stället bland feminister, traditionella kristna och några till.

Känslosvall och ideologiska vindar kan i längden aldrig övervinna verkligheten. Det brittiska domslutet följer den gene­rella rörelse av tillnyktring som synts både i den nya USA-administrationen och den svenska vårdens stopp för könsbyten på minderåriga. Det ger också upprättelse till alla dem som stått fast vid att biologiska män inte passar i kvinnlig idrott eller tonårstjejers omklädningsrum. 

Den kristna rörelsen bär en särskild kallelse att företräda sanningen i konflikt med samtidens trender. Här ligger också en viktig utmaning i relation till den nyväckta öppenheten för kristen tro. Detta nya läge kan delvis förklaras med sekulari­seringens framgångar: dagens unga saknar tidigare generationers kristna baskunskap, och delar därför inte 68-generationens upprorsiver mot det kristna arvet. 

De unga har fått äta det sekulära projek­tets frukter, och funnit dem smaklösa. Brittiska The Telegraph skrev på påskdagen att en kristen förnyelsevåg riskerar att bromsas av en äldre, liberal generation som har varit så ivriga att vara relevanta att resultatet blivit det motsatta: ”De gjorde det klassiska misstaget att tro att det enda sättet att tala till världen är att bli som världen, utan att inse att vi är miljoner som avskyr den här världen och söker något annat.”

Påskdagens vittnesbörd har visat sig ha kraft att förvandla individer och hela länder. Och även transfrågan tycks utfalla enligt den hållning som bibelförankrade kristna hela tiden har hållit för självklar, i konflikt med den mäktiga transrörelsen. Allt detta borde ge starkare ryggrad åt en förskrämd kyrka. Dess existens­berättigande och unika säljargument är inte att söka tidsandans acceptans, utan tvärtom att uppfylla män­niskors längtan efter en annan tillvaro än denna förvridna värld.

Sanningen är sann, även när den avfärdas som impopulär. Att bara flyta med sam­tidens strömmar vinner aldrig långvarig respekt. 

En central uppgift för kyrkor och samfund just nu är därför att troget hålla fast vid sanningen – inte minst när samtiden kräver att den ska överges. När en hel kultur riskerar att dras ner i förvirringens sörja behövs några som beslutar sig att stå kvar på fast mark, varifrån de kan kasta ut en frälsarkrans.