Varierande reaktioner på avskaffade helgdagar

När den svenska S-regeringen fick med sig riksdagen 2004 att avskaffa annandag pingst som allmän helgdag protesterade visserligen Svenska kyrkan och övrig kristenhet, dessutom tillsammans med arbetarnas centralorganisation LO – men knappast med en total uppslutning från landets hela fackföreningsrörelse.

Det var dock ingenting i jämförelse med reaktionerna i Danmark nyligen kring det utlysta avskaffandet av den nationella bönedagen, Store bededag. Där kallade den danska fackföreningsrörelsen (Fagbevegelsens hovedorganisasjon, FH) till massprotester, och i januari mötte uppemot 50 000 demonstranter upp framför folketinget med stora affischer med budskapet ”Bevar Store bededag”.

En biskop uttryckte att ”vi går mot ett sorgligare samhälle”, och biskopsmötet menade att ”regeringen följer inte grundlagen”. Politiker talade om ”ett sällan skådat statligt ingrepp”. På bara några veckor fick den danska fackföreningsrörelsen in över 465 000 namnunderskrifter mot böndagens avskaffande – motsvarande var tionde vuxen medborgare.

Reaktionerna i Danmark visar på en helt annan och mer aktivistisk politisk kultur hos befolkningen, fackföreningsrörelsen och kyrkorna än i Sverige, där inga kraftfulla initiativ togs till namninsamlingar eller demonstrationer, enbart uttalanden.

Till bilden hör förvisso att de danska löntagarna skulle fråntas en helgdag, medan det i Sverige handlade om att genom att avskaffa annandag pingst i stället omvandla nationaldagen den 6 juni till helgdag.

Nu lyckades den nya danska regeringen att, efter mycket möda och stort besvär, avskaffa böndagen som en arbetsfri helgdag. När talmannens klubba föll i folketinget den sista februari – efter en fyra timmar lång, intensiv och delvis hätsk debatt, där regeringen bland annat kallades ”tjuvar” – visade det sig att böndagen från och med 2024 förpassas till historien, det med röstsiffrorna 95–68 efter stöd enbart från regeringspartierna S, liberala Venstre och mittenpartiet Moderaterne.

Få frågor under de senaste decennierna har upplevts så personliga hos danska väljare som just detta, att en 337 år gammal specifik inhemsk konfirmations- och helgdag på våren, mitt mellan påsk och pingst, kan avskaffas så hastigt och i stort sett utan förvarning.

Att böndagen var i fara fanns över huvud taget inte på kartan under danska valrörelsen eller ingick något partis program. Nu försvinner för dansken i gemen en värdesatt långhelg under våren, något som berör medborgaren och familjelivet på ett personligt plan.

Motiveringen att omvandla denna traditionsmättade helg- och böndag till en extra arbetsdag är att eventuellt kunna dra in ytterligare 3,2 miljarder danska kronor (runt 4,8 miljarder svenska kronor) till statskassan. Det är pengar som i sin tur skulle läggas på satsningar för landets försvar – ett syfte som inte heller köps så lätt av danskarna. 

Även om samtliga nio oppositionspartier i folketinget – allt från Konservative folkeparti till Socialistisk folkepartis och kommunistiska Enhetslisten – röstade emot, så sprack enigheten dem emellan när det gällde att underställa frågan danskarna i en folkomröstning.

Här ville inte Konservative folkeparti och Radikale venstre vara med, vilket stjälpte möjligheterna att nå den tredjedel av ledamöterna som danska grundlagen kräver. Ifall folkomröstningen blivit av hade försvararna av böndagen haft goda möjligheter att segra.

En svensk lärdom att dra kan vara att om även vårt lands regering i framtiden vill dra in en kyrklig helgdag – utan att kompensera med någon ny helgdag – kan folkets vrede, på samma vis som i Danmark, bli stor även hos oss.