Sedan 2005 har sjukfrånvaron i Sverige minskat från cirka 800 000 personer samtidigt frånvarande till cirka 500 000 frånvarande från arbetsmarknaden (inkluderat det som förr hette förtidspension). Denna utveckling är en viktig förklaring till att vårt land klarat den ekonomiska krisen bättre än andra.
Men nu börjar sjuktalen att öka igen. På en hearing med riksdagens socialförsäkringsutskott nyligen diskuterade socialförsäkringsminister Ulf Kristersson detta potentiellt allvarliga läge. Han visade att sjukfrånvaron börjar ha andra förklaringar än de vi brukat se, alltså förslitningsskador till följd av monotona, tunga eller smutsiga arbetsmiljöer. Anställda med lägre utbildning har förr tenderat att ha högre sjuktal än de med hög utbildning och lön.

Men detta socioekonomiska mönster är på väg att förändras. Den sjukfrånvaro som formligen exploderar är psykisk ohälsa. Kvinnorna driver ökningen, men också bland män är nu för första gången någonsin psykisk ohälsa den främsta orsaken till sjukskrivning. Bland kvinnor beror numera 46 procent av längre sjukfall på psykisk ohälsa, hos männen är det 37 procent.
"Människor med högre utbildning upplever otillräcklighet i relation till sin förmåga och blir sjukskrivna", sa ministern. "Här finns utmaningar mot  en enkel socioekonomisk bild."
Många talar om arbetslivets förändring och att stressen på jobbet blir för hårt. För mig låter det som ett hån mot de äldre generationer som byggde vårt välstånd. De fick slita hårt i tunga och skitiga arbeten, därtill med veckoarbetstid på 48 timmar eller längre. Semestern var kort.

När högutbildade sjukskriver sig för psykisk ohälsa framstår det som ett lyxproblem. Ministern nämner höga krav men oklara befogenheter i arbetslivet som en faktor. Men jag tror det sitter djupare än så. Den ständiga jakten på ytliga mål som tillåts forma den egna identiteten och självbilden skapar ett ekorrhjul som snurrar allt fortare och blir mentalt utmattande. Det har inte med arbetet att göra, utan med hur man ser på sig själv och livet.
Det dagens samhälle saknar, men som fanns hos äldre generationer, är inre snarare än yttre tillfredsställelse. Att försörja familjen och söka sin identitet genom deltagande i den större gemenskapen som föreningslivet utgjorde, skapade tillhörighet. Människor behöver ge sig tid att reflektera över vem man är snarare än att visa upp nya prylar och foton från senaste exotiska semesterresan. Eftertanke har ersatts med statusjakt, men snarare än tillfredsställelse ger den ensamhet och depression.