Opinion
Välsignelse, förbön och smörjelse tradition vid brittisk kröning
Fokus läggs på att vända sig till Herren och avskilja, till helig tjänst, den nye regenten med bön om stor visdom byggd på gudomlig närvaro, stöd och beskydd.
Kröningen av britternas nye kung och statsöverhuvud, 74-årige Charles III, nu på lördag i Westminster Abbey i centrala London innebär inte att detta är dagen då han formellt tillträder som kung. I stället ägde detta rum på slottet Balmoral i Skottland den 8 september 2022 i och med modern drottning Elizabeth II:s bortgång, vid 96 års ålder och efter rekordlånga 70 år på tronen.
Vad kröningen – denna gång unikt nog av ett kungapar, då hertiginnan Camilla officiellt blir ”drottninggemål” (queen consort)– i stället handlar om är en religiös avskiljning, en i grunden uråldrig kristen tradition, med gammaltestamentligt ursprung och förtecken ända tillbaka till kung Salomo.
Kröningen ska nämligen gestalta en religiös och andlig transformation, en personlig omvandling, av den person som genom sitt lands konstitution – och familjebörd – fått tillträda på tronen som rikets monark.
Detta uttrycks som tydligast i den del av kröningsceremonielet som vid den historiska första tv-sända kröningen 1953 inte kunde ses av tittarna, utan då skyldes av en baldakin – nämligen smörjelsen på regentens händer, bröst och panna med helig olja från det Heliga landet.
Denna akt kommer denna gång att utföras av ärkebiskopen av Canterbury Justin Welby.
Att äntra detta maktpåliggande och allvarliga uppdrag markeras genom kröningen, i denna ursprungliga kristna förståelse. Fokus läggs på att vända sig till Herren och avskilja, till helig tjänst, den nye regenten med bön om stor visdom byggd på gudomlig närvaro, stöd och beskydd.
Syftet är att tjäna och leda sitt folk och sin nation för fred, frihet och rättvisa på ett rättfärdigt sätt under lagarna, och allt detta i enlighet med Guds tio bud, efter Guds vilja och i vetskap om Guds allseende öga i allt vad monarken inte bara utför utan även tänker.
I över tusen år har brittiska kungar och drottningar installerats och krönts på detta sätt, ända tillbaka till anglosaxiske kung Edgars kröning 973 av ärkebiskopen av Canterbury Saint Dustin.
Formen kröningsgudstjänst försöker betona och gestalta – genom symboler, bön, förbön och löften – allt detta i en kyrkligt-statlig ceremoni, som bland de europeiska kungahusen i princip enbart finns kvar just i Storbritannien.
Det land som liknar mest är Norge, ett land och kungafamilj med mycket starka band till det brittiska kungahuset.
Efter att ha avskaffat kröningen 1908 har Norge ändå valt att behålla en ceremoni som, även om den är mer nedtonad, i grunden är i samma anda som den brittiska.
I det man kallar signingen, välsignelsen, som alltid äger rum i rikshelgedomen Nidaros domkyrka i Trondhem (byggd på den plats där nationalhelgonet Olav den helliges reliker förvarades fram till reformationen) förlänas monarken, senast kung Harald V 1991, en särskild förbönsgudstjänst. Detta med handpåläggning från Norska kyrkans ledning på den vid altaret knäböjande nye monarken.
De kungliga regalierna – främst den korsförsedda kronan, spiran och det likaså med korset tillhöriga riksäpplet – finns då på plats i Nidarosdomen. Dock används de inte i ceremonielet och räcks därmed aldrig formellt över till den tillträdande regenten.
De tre benenuxländernas monarkier har aldrig haft kröningar, Spanien tog bort det redan 1492 och Danmark 1849.
I vårt land är det nu den 12 maj precis 150 år sedan en kröning senast ägde rum, då i Storkyrkan i Stockholm då ärkebiskop Anton Niklas Sundberg krönte Oscar II, vår nuvarande kungs farfars farfar.
