Opinion
Toppstyrda och ängsliga partier försvagar svensk demokrati
Dagens riksdagsledamot är lojal – inte mot sina lokala väljare utan mot sin partiledning, som skaffat sig allt starkare makt över de politiskt valda företrädarna.
Knappt ett halvår kvar – men höstens val känns avlägset. Oron i vår omvärld får de interna frågorna att framstå som mindre viktiga och de politiska motsättningarna som futtiga. I partiernas ledningsgrupper jobbas intensivt för att hitta de frågor som ska kunna förskjuta valresultatet en eller annan procent i någon riktning och därmed förändra maktbalansen.
Var är den demokratiska entusiasmen, förhoppningarna och framtidstron?
Att få stå på en valsedel var förr ett förtroendefullt hedersuppdrag. I dag kämpar alla partier för att kunna fylla sina valsedlar med namn. Bristen på engagerade medborgare har lett till en sjunkande kvalité och kompetens hos lokala företrädare. När det gäller riksdagsplatserna är konkurrensen ännu större – det handlar om ett välavlönat uppdrag, men även här har kvalitén sjunkit.
Riksdagen består av 349 ledamöter, där de allra flesta är anonyma för allmänheten. De starka personligheterna som förr gjorde riksdagen intressant och delvis oförutsägbar, är färre. Bredden och mångfalden, med representanter för hela samhällslivet, har krympt.
Dagens riksdagsledamot är lojal – inte mot sina lokala väljare utan mot sin partiledning, som skaffat sig allt starkare makt över de politiskt valda företrädarna. Det är inte längre partierna som bär upp sina ledningar och bestämmer färdriktningen, utan partiernas ledningar som bestämmer över partierna.
Att hålla en enhetlig fasad, utan interna nyanser, är viktigt i ett mediedominerat samhälle, där minsta meningsskillnad kan blåsas upp till ett stort problem och stridsämne. Med all sannolikhet ägnar sig partistrategerna nu åt att hitta blottor och tveksamheter hos motståndarnas kandidater inför höstens val, uppgifter som i takt med att valet närmar sig kommer att läckas till lämpliga bundsförvanter inom media.
Även de egna kandidaterna, lokalt och på riksplanet, granskas förmodligen med lupp; det gäller att vara förberedd på kommande ”avslöjanden”. Många medborgare, som kunde vara en tillgång, känner att de av olika skäl inte platsar i den allt snävare politiken och väljer att stå utanför. Andra faller bort efter intern partigranskning. Så skapas en tyst och ängslig politisk elit.
Farligast lever kanske de som fått många personröster – de tycks ses inte som en tillgång utan som ett hot av sina partiledningar.
Att Centerns interna problem, med dålig förankring och undermåliga arbetsförhållanden, nu avslöjas är en del i detta spel, som samtidigt inte saknar relevans. Från att ha varit ett parti med en mycket stark bas och en organisation som täckt minsta skrymsle av landet, har Centern förvandlats till ett toppstyrt storstadsparti, där en begränsad grupp bestämmer inriktning och fokus, inte utifrån ideologi utan utifrån vilka maktpositioner som kan skapas.
Tyvärr är detta en bild inte bara av Centern, utan av politiken i stort. En inställning tycks ha etablerats att en partiledare inte bara getts förtroende att leda sitt parti, utan också att bestämma eller helt förändra dess inriktning. Även Kristdemokraterna, som i folklig förankring påmint om och inspirerats av Centern, har utvecklat allt starkare sådana tendenser, där självständiga – och inte sällan bland medborgarna uppskattade – politiker hålls tillbaka, bestraffas eller tvingas bort.
Behandlingen av Lars Adaktusson, nu senast genom att han sett sig tvingad av lämna uppdraget som partiets utrikespolitiska företrädare, är ett exempel.
Adaktusson, som typiskt nog hade flest personkryss av alla riksdagskandidater, har tidigare meddelat att han inte kommer att kandidera i höstens val, uppenbarligen eftersom han inte anser sig ha partiledningens förtroende. Kristdemokraterna förlorar därmed en av sina mest kompetenta företrädare, med en unik politisk kunskap och erfarenhet.
Adaktusson å sin sida slipper att leva med den för politiker ständigt närvarande risken att få en kniv i ryggen, av motståndare utom eller inom det egna partiet.
Dagens politiska strid, som i stor utsträckning handlar om smutskastning i media, hotar att i grunden slå sönder demokratin.
