Opinion
Tider kommer och går – men vi verkar inte lära oss något
Det intressanta med dessa två exempel är dock att de innehåller så mycket som kännetecknar även modern antisemitism: Vi är många. Vi är ett hot. Vi ska inte vara kvar. Vi ska inte lämna. Vi är annorlunda. Vi har egna lagar. Vi är illojala mot landet vi lever i.
Antisemitismen är uråldrig, som vi alla vet. Den återfinns i Bibeln, till exempel i 2 Mosebok 1:8, där vi läser om att Egypten fick en ny kung ”som ingenting visste om Josef”. Självklart visste Farao vem Josef var, men ville inte längre kännas vid honom och hur han räddade Egypten. Plötsligt var vi många, plötsligt var vi ett hot, plötsligt skulle vi kunna förena oss med Egyptens fiender.
Notera även slutet av vers 10: ”… och sedan ge sig av från landet.” Det var alltså ett hot att vi var där, men även ett hot att vi skulle lämna Egypten. Ibland kan man helt enkelt inte komma undan.
Esters bok är naturligtvis ett annat uppenbart exempel. Den onde Haman känner sig förolämpad av Mordokaj, som vägrar buga för honom, och av den anledningen ska samtliga judar i Persien dödas. En lättduperad kung erbjuds pengar och Haman motiverar utrotningen av judarna på detta sätt i Ester 3:8: ”Det finns ett folk som bor utspritt bland de andra folken i ditt rikes alla provinser. De håller sig för sig själva. Deras lagar liknar inget annat folks, och kungens lagar rättar de sig inte efter” (B2000).
Kungen böjer sig för Hamans argument, och för pengarna, men den vackra och modiga drottning Ester räddar sitt folk. Vi kan alla berättelsen, en av få böcker i Bibeln där Guds namn inte nämns.
Så kan vi räkna upp antisemitiska föreställningar och vidriga antisemitiska händelser fram till våra dagar. Det intressanta med dessa två exempel är dock att de innehåller så mycket som kännetecknar även modern antisemitism: Vi är många. Vi är ett hot. Vi ska inte vara kvar. Vi ska inte lämna. Vi är annorlunda. Vi har egna lagar. Vi är illojala mot landet vi lever i.
Vi utmålas på sätt som inte är sanna, men mindre vetande tror på detta, och plötsligt ska vi förföljas, fördrivas och/eller dödas.
Den judiska påsken, Pesach, infaller i år på kvällen den 8 april och varar i åtta dagar. Vi minns uttåget ur Egypten och hur Gud räddade oss ur slaveri, gav oss Toran (Läran) på Sinai och förde oss till friheten i vårt land Israel. Det är oerhörda händelser. Folket i Egypten hade svårt att förstå det efter alla hundratals år av slaveri – så hur svårt är det då inte för oss?
På våra judiska påskaftnar, som heter seder-afton på hebreiska (seder betyder ordning, för vi följer en viss ordning dessa kvällar), läser vi ur Haggadan (berättelsen). Detta är en bok som man verkligen kan fördjupa sig i och lära sig mycket nytt ur, från år till år. Det är inte bara berättelsen om uttåget ur Egypten, utan så mycket mer.
Intressant är till exempel att Mose inte omnämns. När Haggadan sammanställdes för kanske 1 800 år sedan, med inslag av texter som lästes redan under Templens tid, var rabbinerna rädda att Mose nästan skulle upphöjas till en Gud, när han egentligen var Guds tjänare under befrielsen från slaveriet.
Vi firar Pesach och läser ur Haggadan med grund i 2 Mosebok 13:8: ”Detta gör jag på grund av det som Herren gjorde för mig när jag drog ut ur Egypten.”
Ja, antisemitismen är uråldrig. I dessa coronatider frodas antisemitiska myter på nytt, om att vi judar ligger bakom virusets framfart. Inte bara i Iran, som förväntat; nu senast av en värd för en populär tv-show i Argentina, Tomás Méndez.
Tider kommer, tider går, människan verkar inte lära sig något. Men låt oss hoppas att Haggadans budskap i slutet av seder-måltiden snart blir verklighet: ”L’shana haba’a bi’Yerushalajim” – Nästa år i Jerusalem!
Jag önskar alla vänner en fin och givande Pesach och påsk.
