Sveriges ordförandeskap i EU i kyrkliga termer

Sveriges halvårslånga ordförandeskap i EU, det tredje i ordningen, är nu över, och har övertagits av Spanien. Uppdraget innebär att det ordförandelandet ska avstå sina egna politiska intressen och i stället finna kompromisser som når den nödvändiga majoritet eller enighet som krävs för att komma till beslut. 

Man får gå tillbaka till 2001 med Göran Persson (S) som statsminister och 2009 med Fredrik Reinfeldt (M) i samma roll för att finna ett svenskt ordförandeskap i Europeiska Unionens (EU) ministerråd, då genomfört under helt andra former och omständigheter. 

Under Göran Perssons en aning pompösa ledarskap skulle Sverige, i sin helhet, visas upp och residensstad efter residensstad stå för värdskapet för allehanda europeiska ministrar. Lika mycket handlade det också om att exponera EU för svenska folket, unga medlemmar i unionen som vi då fortfarande var.

Själva kröningen av det svenska ordförandeskapet 2001, med toppmötet i Göteborg och dessutom i närvaro av den då nyvalde amerikanske presidenten George W. Bush (republikan), kom att spåra ut och lägga en sordin över eftermälet. 

Svenska och i stora mängder tillresta europeiska demonstranter och yrkesligister drog sig inte för att vandalisera centrala delarna av vårt lands näst största stad, med en fanatism, hänsynslöshet och förödelse av Kungsportsavenyn som fram till dess närmast saknade motstycke i vårt lands historia.

Åtta år senare slog Fredrik Reinfelt an en mer anspråkslös ton, främst betingat av erfarenheterna från kravallerna 2001 i Göteborg men också påverkade av dåvarande svenske statsministerns mer återhållsamma personlighet. Ministerrådsmöten hölls ute i landet, men i mindre utsträckning, medan själva EU-toppmötet 2009 med ländernas regeringschefer ägde rum en aning anonymt ute i Älvsjö mässområdet i Stockholms södra förorter.

Eftersom det finns flera olika kyrkofamiljer, med styrka i skilda delar av Europa, kan en sammanfattning av det svenska ordförandeskapet också försöka tecknas i kyrkliga termer, med alla dess brister och problem i de haltande jämförelserna:

Det lutherska och metodistiska skulle kunna handla om plikt och noggrannhet, att det svenska ordförandeskapet tagit sig an det berg av 300 oavslutade ärenden som behöver betas av innan mandatperioden nästa sommar är över. Så har också skett i stor omfattning.

Det reformerta kanske handlar om det spartanskt inredda kyrkorummet och vars EU-politiska motsvarighet bestått i den uppenbart oöverträffade sterila miljö som de flesta EU-länders ministrar mött då Sverige för dem stannat vid ett torftigt konferensrum i Arlanda Stad, ett stenkast från flyget hem. Något mer av vårt vackra land förevisades dem inte.

Det evangelikalt frikyrkligt spontana och fria ligger närmast till hands ordförandeskapets inledning i Kiruna med hundspannsåkning och övernattning – för de som tordes – i ishotellet i Jukkasjärvi.

Den katolska bikten och absolutionen berör i detta sammanhang Sveriges hantering av vattenvårdsdirektivet, där belgiska anklagelser om påstådd mörkläggning och att försöka fördröja processen ledde till en hastig svensk sinnesförändring – med en osjälvisk svensk kompromiss som gick igenon, men där Sverige röstade emot sitt eget förslag.

Det ortodoxt liturgiska med rökelse kan ha handlat om att Sveriges regering rodde i land det ytterligt känsliga flyktingdirektivet, det som stått och stampat i åtta år i EU, men med skrivningar som i vissa stycken blev så otydliga och motsägelsefulla att rökridåer präglar innehållets verkliga innebörd.