Sverige borde följa USA i avskaffandet av woke

Världen går just nu igenom en turbulent tid, där krigslägen, ekonomi och politik kastas hit och dit under ständigt nya utspel från USA:s nya politiska ledning. 

På ett område har den republikanska administra­tionen dock gjort helt riktiga vägval, medan stora delar av Europa tvärtom traskar vidare på samma destruk­tiva väg som tidigare. Det handlar om identitets­politiken, där pendeln i världen nu vänder, men där Ulf Kristerssons regering tyvärr inte tycks ha uppfattat signalerna från övriga världen.

Svenska medier har i veckan rapporterat i förfäran över de föränd­ringar som Vita huset nu genomför med att stoppa de aktivistiska insatser som Joe Bidens administration genomfört under slagorden DEI – engelsk förkortning för ”mångfald, jämlikhet och inkludering”. 

De liberala varningsropen på detta område saknar dock både rimlighet och substans. De ändlösa projekten mot traditionella normer har i dag dragits så långt att allt fler helt enkelt har fått nog. Det är numera inte bara Trump-administrationen som upplever att wokeagendan har gått över­styr; stora delar av affärs- och kultur­världen var på väg att byta fot redan innan USA gick till val i november. 

Det den nya politiska ledningen har bidra­git med är att påskynda den vändning som redan var på gång. 

Kloka revolutionärer vet att gå tillräck­ligt långsamt fram för att undvika att befolkningen slår bakut. Queer- och transrörelsen har länge trott sig kunna driva igenom hur extrema åtgärder som helst under slagord om att bevara ”alla människors lika värde”. Men i den verkliga världen är det ganska få som vill se biolo­giska män på damidrottens tävlingsbanor eller i sina döttrars omklädningsrum. 

Sociala ingenjörer inom medier och politik har under flera år kunnat driva igenom nästan hur radikala idéer som helst, i strid med vanliga medborgare önskemål. Men på detta frontavsnitt i kulturkriget tycks den liberala eliten nu vara på väg att förlora. 

Till och med Katrin Kielos, tidigare S-märkt feminist, skriver att i den här frågan gör Trump-administrationen faktiskt en riktig analys: De storslagna jämställdhets­satsningarna i näringslivet har inte lett till verkliga resultat. När anställda skickas på kurser för att förstå hur fördomsfulla och förtryckande de är, kan utfallet i stället bli att folk reagerar i motsatt riktning. 

Och precis som revolutionärer kan bli värre förtryckare än dem som de en gång avsatte, kan också identitetspolitiken slå över i en ny form av ojämlikhet. Ett stickprov på detta är den senaste årsredo­visningen från det aktivistiska mediebola­get BBC, där det visade sig att chefer som räknas till kategorierna hbtq eller andra prioriterade grupper numera har högre lön än heterosexuella, vita män. 

Människor i väst slår nu tillbaka mot de uppfostringsprogram som i realiteten snarast fungerat som illa dolda krav på att bejaka en radikal wokefilosofi där varken sanning eller kön längre existerar. 

I det läget är det verkligt förvånande att se en svensk höger­regering snällt fortsätta i aktivisternas släptåg. Det är ett närmast genant samman­träffande att samma dag som identitets­politiken avbröts i ameri­kanska myndigheter gjorde jämställdhets­minister Paulina Brandberg tvärtom och invigde ett DEI-kontor på Chalmers i Göteborg. 

I dessa frågor har Sveriges regering hamnat i otakt med samtiden. Det borde vara uppenbart för alla att vår tid inte behöver ännu fler trans­projekt eller identi­tets­politiska slagord, utan ett ledarskap som tar tag i de verkliga samhällsprob­lemen. 

Wokeaktivismen har haft sin tid. Nu är det dags för verkligheten att göra come­back – även i svensk offentlighet.